Kolaren i Kengis som kallade sig fransos

Omkring 1654 inkom en man till lappmarken som idag har tusen och åter tusen ättlingar som vandrar omkring i nordkalottens karga natur. Hans namn var Petter Servio och man vet att han först arbetade som kolare vid Julita bruk innan han 1654 inkom till Kengis vid Pajala. En kolare brände ved till kol genom att tillföra värme utan att tillföra syre så att veden inte brann. På så sätt försvann allt som inte var nödvändigt i kolmilorna och kvar blev ren energi. Det var bröderna Momma som gett sig på norrbottens bergsbruk och då samlade ihop många duktiga arbetare som följde med dom på resan till de norra lappmarkerna.

Bröderna som hette Jakob och Abraham var födda hertigdömet Jülich, i dagens Tyskland. Deras föräldrar var kopparmästaren Willem Momma och hans hustru Maria Bauer. Det kom sig så att bröderna kom till Sverige och sedan köpte två tredjedelar av bruket i Kengis av Arendt Grape. Svenska kronan adlade såsmåningom bröderna till Reenstierna för deras insatser i norra Sveriges ödemarker men båda dog slutligen utfattiga och med stora skulder.

Kengis bruk.

Bröderna Momma hade med sig mycket duktiga män som kunde sitt arbete utan att blinka. De kunde konsten att gräva sig ner i de lappländska urberget i Svappavaara, få fram malmen och därefter framställa den till koppar vid bruket i Kengis. Där framställdes kopparmynt och det var på den tiden världens nordligaste myntverk. Släkterna var Stålnackar, Servios, Spettar och många andra. Än idag, nästan 400 år senare arbetar många av ättlingarna från dessa släkter fortsatt med att gräva fram rikedomar ur urberget, nu för Northland, LKAB och New Boliden. Det är förunderligt hur omedveten man är om sitt osynliga arv förrän man tänker på det.

Petter Servio föddes under namnet Pierre Servais i Frankrike i början av 1600-talet. Han emigrerade till Sverige och hade anställning vid Julita bruk som kolare 1642-1652. Redan vid anställningen i Julita ansågs Petter ha ett argsint och hett temperament som inte riktigt hörde hemma i dåtidens Sverige. Knappast ens idag.

Petters chef, Johan Ditmar, som var brukspatron vid Julita skrev ett brev den 15 november 1652 och beklagade sig över sin kolare som visade sig ha stora agg mot överheten. Petter hade skrikit grova skällsord till Ditmar och därtill hotat att skjuta ihjäl honom. Han hade också använt en trästock för att ta sig in i Ditmars hus för att få tag i honom men han var inte hemma för tillfället. För det blev Petter skickad till Nyköpings fängelse medan bergskollegiet vidare skulle utreda saken.

Vid utredningen i rätten kom det fram att Petter erkände sina alla sina brott mot sin husbonde Ditmar och därtill fortsatte att spy galla över hans namn och även den svenska kronan. När rätten hade hotat med straff för hans motvillighet hade han därpå svarat att ”låt hänga mig då, det räds jag inte”. Rätten ansåg att han var en argsint man och motvillig våghals samt att han aldrig mer skulle göra något gott vid de svenska bergsverken. Han var dessutom av främmande nation och det ansågs förtynga de redan svåra förhållandena.

Rätten dömde att Petter skulle sättas uppå ett skepp och landsförvisas från riket. Hans hustru och barn, då helst sönerna, som var lika motvilliga och argsinta som sin fader skulle sättas på samma skepp. Om han någonsin sedan visade sig i riket och gjorde någon skada skulle han bli halshuggen. Domen överklagades dock och Petter frigavs senare och blev fri att söka nytt arbete. På så sätt kom han i kontakt med bröderna Momma och den 25 januari 1654 skriver han på ett tvåårskontrakt med bröderna. Med två av sina söner kom han därefter att arbeta som kolare vid de nystartade Kengis bruk i Norrbotten vart han erhöll en årslön på 1100 daler kopparmynt.

Resan upp till Kengis lär ha tagit en lång tid i anspråk och därtill skulle hela bohaget flyttas men han kom så småningom dit med sin familj. Men inte ens kylan ovanför polcirkeln kunde dämpa fransosens hetsiga humör och efter några år var friden i Kengis ett minne blott.

Petter var nu i tvist med bröderna Momma och deras ställföreträdare Christiern Willinghusen. Efter både hot och allvarliga anklagelser hade Petter blivit gripen i Kengis och fört i bojor och kedjor till Torneå för vidare utredning. Vid rättegången vid Torneå rådhusrätt den 23 februari 1660 angavs flera skäl till att det blivit som det blev. Christiern som var ställföreträdare angav att Servio hade varit en oflitig arbetare som inte hade något driv i sitt arbete. På det svarade Petter att han inte hade haft någon ved att kola och hur kunde man då framställa kol? När man frågade om han kunde bevisa saken så svarade Petter att bergmästaren kunde bevittna saken.

Eftersom han hade varit lat och försummat sitt arbete hade bruksfullmäktige nekat honom proviant och då hade Petter tagit densamma med våld. Petter menade att han var tvungen att hålla sig själv vid liv och således hade han tagit den med våld av bruksfullmäktige Willinghusen. Detta kunde skriftligen attesteras av hans son. Servio svarade att han hade tagit maten själv när dom inget hade velat ge honom. En fråga om överlevnad helt enkelt.

Vidare fortsätter utredningen om den argsinte fransosen och det framkommer att han slagit Willinghusen samt med dragen värja försökt att dräpa en annan av brukets fullmäktiga, Nicolas Lemoin. Hade inte Lemoin haft ordentliga kläder hade Petter stuckit värjan rakt igenom hans kropp. Petter svarar på anklagelserna att Lemoin hade överfallit honom längs en väg och endast försökt att försvarat sig själv bäst han kunde. Christiern menade att han hade velat dräpa Lemoin och när han inte hade kunnat göra det hade han slagit sönder fönstren i hans hus och även rivit ner en del av skorstenen på utsidan. Petter svarade på det att Nicolas Lemoin hade tagit hans hatt där på vägen och eftersom han inte fick tillbaka sin hatt hade han slagit sönder hans fönster och en del av skorstenen.

Vidare hade Petter kallat Abraham Momma för tjuv och värre skällsord, detta enligt Petter eftersom Abraham hade gömt undan en post tobak från tullen långfredagen 1654. Christiern angav också att Petter hade kallat både honom och bröderna Momma för förbrytare och landsförrädare. Enligt Petter hade han sagt så för att bröderna hade sänt 14 skeppspund med järn till Norge och därför hade de också varit förbrytare och landsförrädare. På det svarade Christiern att det hela var skett med landshövdingens vetskap och att inget var fel med leveransen.

Vidare angav också Christiern att Elias Servio, som förmodligen var en av Petters söner, likväl hade kallat sina patroner och deras anställda för förbrytare och tjuvar. Elias svarade att han så inte hade gjort men ett brev uppvisades varvid flera goda män intygade att så var fallet. Rätten avslutade därmed utredningen och saken skulle nu undersökas noga innan vidare beslut i frågan skulle tas.

Den 20 november 1661 beslutar rätten i Torneå att Petter Servio skulle landsförvisas. Petter överklagar beslutet och lämnar den 12 juli 1662 sin inlaga till rikskanslern för överseende, här lite moderniserad av mig;

”Högt välborne greve, sveriges rikes kansler, nådige herr eders höggrevlige excellens och nåde fogar jag med denna min suplication, på det aller underdånigste förnimma huru såsom jag för 35 åhr sedan kom som en främling ifrån mitt fädernesland hit till Sverige ifrån Frankrike ankom. Här jag vid bergsbruken, för en kolare tjänade, uti bem:t åhr omsider kom Abraham och Jacob Momma, med mig igienom Contract handladhe, jag vid deras bruk i lappmarken kola skulle, men i medlertidh Enar jag uti 6 år för dem arbetat hade, fattades medelen med ved eftersom idag med dem Contraherat haf:r att iag icke arbeta fortsätta kunde.

Ehuru väl iag folk hade, de sin lön och fodenskap med mat och dricka krafdee, uthi sådan lägenhet tillräknas på mig gäld och skuld dock icke allt för undfångne waror skyldigh, utan igenom sina dyra varor samt orätta spannmålsmått, mig efter räkning påbördat, för vilken fordran, de mig ifråntagit den egendom jag hade så att iag därifrån måste gå med min fattige hustru och många små barn. Som sparfwen ifrån Ax:, sedan därefter sig därmed jag nöja låta, utan mig sedan först i Torneå fängsla lät, därifrån låtandes mig i järn och bandt behättat på en släde, 20 mil därifrån till Piteå) uti ett okristligt fängelse, där jag igenom deras anklagande i 6 månader fängslad sitta måste, därefter blev jag frigiven och kom till Torneå igen, nu  för resa hit ställa oförätt mig wederfarin var att överklaga, och rätt söka, men när jag kom hit, besökte iag först det kungliga bergskollegiet sedermera, öfver och underrätterna: men inte swar eller dom förmätt utan sedan iag dem antala lät, der igenom fel angifvande mig widare har i fängelse satt, hafwer i stoor Elendigheet uthi 1½ åhr lefwat, nu är deras mening mig på skepp  ur landet  översända, att jag för deras skull, undfly skulle, hwart åt iag intet skyldigh är, men detta vill jag E:s höggrefl: Exell: uti all som störste underdånigheet förnimma låta av vad orsak de Mommarna mig så förfölia, och fängsla ifrån den orten till den andra, membl att evar iag i lappmarken dem tjänade, uppenbarade jag där den tidden fejden och kriget mellan Danmark och Cronan Swerige pågick, hade låtit Juthen till hjälp över fjällen till Norge öfverföra stångjärn samt många tusendhe skiep spiech. Det de ej borde, om de Croonan Swerige, hafva tänkt trogna warit, derföre wille de mig intet till swars komma utan mig så stillatigande bortföra låta, der till ingen orsaak hafver, utan vill dem här ofentligen sådan med vittnen öfvertyga, och jag dem til swars wara kan,varför ber jag i all som störste ödmjuk underdånighet, med böönfallande, E:s höggrefl. Exell: täcktes att med barmhärtighet, samt mildhet mig fattige främling hjälpa, iag kunde af fengelse befrias, och de Mommarna tillkännas mig den oförrätt de mig tillfogat hafva, betala, det övriga vad de emot Croonan Swerige begångit hafva, ställs uti Edher höggrefl: Exell: nådige betänkande, den allra högste guden warde Edhers höggrefl Exell: wisserligen belönades här uppå iag uti all som största underdånig ödmiuckhet afbider E:rs höggrefl: nådige hugswalelse och hjälp förblifver härmedh efter min yttersta plikt.

Ers höggrevlige excellens ödmjuke tjänare som Sverige jag lofvat tjäna

Petter Serwio, fransoos

Tvisten mellan Petter och bröderna Momma är föremål för behandling inte mindre än fem gånger under året 1661 och slutligen framställs domen för fransosen Petter Servais;

”Delibererades än vidare hur det skulle förehållas med kolaren Petter Servio och hans procedure. Uppplästes ur 1652 års protokoll hur han hade ställt sig mot Johan Ditmar, och så blev resolverat det han skulle sättas på ett skepp och föras ur riket, men blev så modererat att han annars skulle förvisas; fördenskull såsom han sedermera icke har sig bättrat, utan tillfogat Abraham och Jacob Mommas beswär, fortfarit uti sin motvillighet och dem storligen insinuerat och intet bättrande hos honom synes vilja följa. Dessutom och en arg person är, ty blev resolverat att Kogl Bergzcollegium orsak hafver, det samma att iterera som tillförendhe öfwer honom resolverat blev, och av samtliga Collegianterna för gott befunnit, att han så nu med ett skepp hädan ut ur riket måste sändas, och Mommarna tillhålles med någon skeppare där om befalla på deras egen bekostnad.”

Hur det sedan gick för Petter Servio vet vi inget vidare om. Efter 1660 förekommer han inte längre vid mantalslängderna för varken Kengis eller Svappavaara och inget mera hörs om honom. Mest troligt blev han landsförvisad men tog sig till nordnorge vart han skapade sig ett nytt liv.

Hans barn och barnbarn stannade kvar vid bergsbruket i lappland och idag kan kolaren som kallade sig själv för fransos räkna sina ättlingar här uppe till tusental. Idag heter man Sirviö eller Servais, men för den delen också Johansson, Hjärtström, Lindmark, Nilsson eller Rapp. Det kanske inte är så konstigt ändå att vi har en så stark arbetarkultur här uppe. Kanske var det Petter Servio som satte den första ribban för Malmfältens arbetare och än idag spelar ut sitt hat mot överheten genom sitt dna ? Vem vet?!

Petter Servio är morfars mormors farfars morfars mormors farfars far och
morfars mormors farfars mormors mormors farfars far till Tommy Rapp. Fjortonde generationens gruvarbetare vid norrbottens bergsbruk, men kanske inte lika fullt så argsint. 🙂