En fransos på besök i förfädernas kåta

För snart 300 år sedan, närmare bestämt år 1716, så besökte den franske upptäcksresaren och författaren Aubry de la Motraye Torne Lappmark. Vid Siikavaara som ligger mellan Mertainen och Torneälven träffade han på en skogssamisk familj som han skriver om i sin bok;

”När vi återkommit till vår båt, fortsatte vi vår färd på en lång strid ström, Luspaströmmen, och vi stannade några timmar vid Luspaträsk (Luspajärvi), så benämnt efter en liten flod, som utfaller i Torne älv, två och en halv mil ovanför vägen till Svappavaara. Denna sjö är egentligen endast en utvidgning av Torne älv, vars vattenmassa här ökas av den biflod jag nämnt och av några andra som från bergen rinna ned i den, tex. Siikaströmmen, som kommer från berget Siikavaara, efter vilket den har sitt namn. Vi påträffade vid denna sjö flera lappar, som höllo på att fiska. En av mina roddare visste om en av dessa förlapskade svenskar, att han förr hade arbetat vid gruvorna i Svappavaara. De penningar, han där sparat, hade han använt till inköp av några renar. Sedan begärde han en lapps dotter till äkta, fick henne och åtskilliga renar till och har sedan levat helt och hållet på lapskt sätt.”

Berget Siikakielinen som ligger invid Siikajoki som rinner ner i Torneälven. Det var här Motraye besökte paret i deras kåta, en fjärdigsväg från Luspajärvi.

Berget Siikakielinen som ligger invid Siikajoki som rinner ner i Torneälven. Det var här Motraye besökte paret i deras kåta, en fjärdigsväg från Luspajärvi.

Den brukskarl som Motraye skriver om kan knappast ha varit någon annan än Anders Johansson Spett. Han är den enda under den aktuella tiden och i det området som gjort en sådan helomvändning i livsstilen. Han hade dock starka skäl till det. Denna tid kallas också för bruksdöden. Allt bergsbruk i hela Norrbotten låg nere under denna tid och de människor som fått sin utkomst från bergshanteringen stod helt plötsligt utan vare sig arbete eller inkomst. Men Anders Johansson Spett visste en väg ut ur fattigdom och elände. Han blev renskötare och nomad tillsammans med sin hustru Agneta Thomasdotter Mangi-Vaikko. Familjen hittar vi sedan upptagna i Vaikko under Siggevaarabyn vart Agnetas släkt sedan länge funnits.

Anders Johansson Spett bjöd in Aubry de la Motraye till sin kåta som ska ha legat på västra stranden av denna sjö, på sluttningen av berget Siikavaara. Aubry beskriver i sin bok ”Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-1725” om sin upplevelse av besöket i kåtan;

”Han hade sin kåta omkring en fjärdingsväg (=2672 meter) från västra stranden av denna sjö eller stora vidgade älv, på sluttningen av berget Siikavaara, som jag redan omnämnt. Han bjöd mig dit, och jag följde med honom. Kåtan var uppförd av långa stänger, nedsatta i jorden i en ring och sammanfästa upptill, där de slutade som en sockertopp och korsade varandra, dock med sådant avstånd sins emellan, att det fanns utgång för röken från den eld, som brann mitt i kåtan. Kring dessa stänger gingo sammanbundna grenar. Detta var ungefär stommen, om jag så får säga. Denna stomme var sedan med undantag av den öppning, jag nämnt, helt och hållet överdragen med ett grovt tyg, som min värd kallade rana. Över taköppningen satt en sorts vindskärm eller regnskärm eller snarare snöskärm (ty regnet är sällsynt), bestående av grenar, sammanflätade till en något konvex, fyrkantig skiva omkring en famn lång och en halv famn bred, överdragen med samma tyg och fäst vid änden av en lång stång, som man stöter ned i marken och vid behov uppställer till skydd mot vinden och snön. Ingången till kåtan var blott mellanrummet mellan två av stommens stänger, och dörren var flätade grenar, överdragen med rana liksom det övriga. Sådan ungefär är lapparnas kåta. Vi skola nu se, vad som finns inuti den.

En närmare titt via tjänsten fornsök visar på ett flertal fornlämningar vid bergets fot. Bland annat ett flertal gamla härdar.

En närmare titt via tjänsten fornsök visar på ett flertal fornlämningar vid bergets fot. Bland annat ett flertal gamla härdar.

Hustrun, en ung kvinna av medellängd och ganska välväxt, satt till vänster om dörren på en renhud med benen i kors på turkiskt eller tatariskt sätt och hade hos sig en liten flicka på omkring två år. Hon steg upp, räckte mig handen och bredde ut åt mig en annan hud, på vilken jag satte mig i samma ställning. Hon hade en vit dräkt av mycket grovt tyg, sydd som våra skjortor, utom att den var mindre öppen framtill, längre och mera åtsittande kring livet och utan eller nästan utan veck vid handloven. Den omkring tre finger breda kragen och öppningen framtill voro broderade med bly- och tenntråd och pryddes dessutom av några sirater och knappar, ävenledes av tenn.

Ett läderbälte, icke fullt handsbrett och mycket sinnrikt besatt med en mängd små tennplåtar, sammanhöll denna dräkt kring livet. Hon bar byxor, som hon kallade påvsah, av samma tyg. De voro lika smala som ungrarnas och gingo ända ned till fotknölarna, där de med brokiga ylleband fästes vid hennes skor. Dessa senare voro gjorda av renens benhud med hårsidan ut, hade inga klackar och slutade framåt i en spets, omkring två tum lång och uppåtstående som ett bogspröt. På huvudet hade hon blott en liten mössa av rött tyg med en broderad kant liksom på dräkten. Jag bad henne visa mig någon av de huvudbonader hon bar, när det var kallt, vilket hon också gjorde. Det var en sorts orientalisk huvudbonad, som turkarna kalla tarpusch eller, för att göra mig mera förstådd av dem, som icke hava sett sådana, en om biskoparnas mitror påminnande mössa, ganska lik dem de turkiska kvinnorna draga ned ända till öronen, vika och fastbinda på vänstra sidan med en broderad musslinsslöja. Men lapskorna binda sin bara med ett ylleband och nöja sig med att tillplatta den över hjässan, så att den bildar ett djupt, runt veck och erinrar om den huvudbonad, varmed den grekisk-katolska kyrkans helgon framställs.

I stället för kolten, till vilken de köpa tyg av norrmännen och svenskarna eller moskoviterna, bära de om vintern en päls av ungrenens skinn; högst skattade äro de, som äro gjorda av ofött renskinn. Fasonen och formen likna koltens, som jag nyss beskrivit. Man använder dessa pälsar med håret utåt. Svenskarna kalla dem lappmuddar, lapparna pårkåmuodda. Man får icke tro, att lapparna under denna kolt eller päls hava några underkläder, nej, endast den nakna kroppen, vit eller brun, in puris naturalibus. De rikaste hava icke mera, och om deras kläder i något avseende skilja sig, är det genom tygets finare eller vackrare kvalitet eller genom skinnens, prydnadernas och knapparnas beskaffenhet. Koltarna och pälsarnas form är den samma för både kvinnor och män, utom att de senare hava sina litet rymligare över axlarna men mindre vida och långa nedom bältet än de förra och vanligen utan något broderi vid halsen och på bröstet. Om några av de finaste hava något broderi, är det sällan mera än fingersbrett och utan någon knapp. Deras byxor och skor och till och med bälten äro också mycket lika. Vid bältena hänga en broderad eller obroderad pung med litet pengar och några småsaker i och en kniv i en slida samt en sked, vanligen också en liten läderpung med av renens senor och tarmar förfärdigad tråd, den enda som användes hos lapparna, nålar, en flintsten, fnöske och en bit stål, och allt detta plus en mängd mässingsringar och mynt, mera hos kvinnorna än hos männen, hänger ända ned på knäna och åstadkommer, när de gå, ett skramlande ljud, som synbarligen är behagligt för lapparnas öron.

Männens mössor äro på vintern ett slags av något grovt tyg eller av skinn förfärdigade kapuschonger eller huvor, som täcka halsen och gå ända ned på halva axlarna. Min svenskfödde lapp visade mig en sådan i sin kåta. De gamla gummorna bära alla sådana. På sommaren har man mössor, som endast gå ned på halva örat, ibland av tyg, men vanligare av skinnet av renar och andra fyrfotadjur eller till och med av vattenfåglar, som de flå liksom de förra. Min värd i Siikavaara och de andra fiskarna, som vi mötte, hade dylika, och de begagnas alltid med håret och fjädrarna utåt. 

Värdinnan serverade oss en liten kall måltid av torkat renkött och ost, gjord av renhonans mjölk. (Kvinnan kallade renhonan på sitt språk alto, men hanen herke.) Ehuru det icket fanns något salt vare sig i köttet eller osten, fann jag dessa matvaror ganska välsmakande. Jag åt dock hellre osten än köttet. Hon bjöd mig att dricka sur renmjölk i en träkopp, och det var ganska gott. Man förvarar denna mjölk på kaggar eller läderläglar, liksom man gör med stomjölken bland tatarerna. Bröd är en okänd sak. Det har till och med sagts mig, att lapparna icke hava något ord för att beteckna det.

Efter måltiden skänkte mig min värdinna en liten korg eller ask, mycket nätt arbetad av buskrötter. Jag kallar den korg, emedan den är flätad liksom korgar, men arbetet är så tätt, att man skulle kunna hälla vatten i den, utan att det rann ut. Lappkvinnorna tillverka sådana av olika form och storlek för olika ändamål. Jag skänkte henne några små prydnadssaker, som jag köpt av en kringvandrande finsk köpman och som han försäkrade mig vara i lapparnas smak. Jag bar dem på mig för sådana tillfällen, ävensom litet tobak, som både lapparna och lappkvinnorna hellre tugga än röka.

Jag glömde icke heller värden, då jag följde med ut för att se på hans renar, som voro över hundra. Jag köpte en tolv till tretton månaders renkalv för en halv daler, vartefter jag gick för att taga farväl av värdinnan och enligt värdens tillsägelse giva henne penningarna, som han icke ville mottaga. Sedan återvände jag till min båt i sällskap med min värd, som ledde renkalven med en rem. När vi kommit fram, bad jag honom slakta kalven, vilket han gjorde, icke genom att skära av honom halsen, utan genom att med ena handen hålla hans huvud och med den andra sticka kniven i hans hjärta, tills allt blodet runnit ut och han sjönk orörlig ned på snö, som låg där. Mannen flådde sedan kalven såsom jag bad honom, mycket fint utan att skada skinnet, för att jag skulle kunna stoppa upp det, vilket jag också gjort. Han styckade sedan kroppen, och min tolk och mina roddare, till vilka jag gav allt köttet, läto det icke få tid att skämmas. Jag åt också av det och fann det saftigare och läckrare än köttet av unga hjortar och dovhjortar. Det är att märka, att renenhar mycken likhet med hjorten- den är ungefär lika stor som den – och en viss likhet med dovhjorten: den har fyra horngrenar, av vilka de längsta sitta på huvudets bakre och de kortare på dess främre del; köttet är mindre torrt och finare.”

I boken finns också ett kopparstick av William Hogarth, som föreställer ett läger med några scener ur samernas liv. Det centrala motivet är ett ungt par med ett litet barn. Det har av vissa, bland annat av Åsa Nordén i hennes ”Sällsamheter i Tornedalen” från 1983, hävdats att detta kopparstick föreställer Anders och Agneta.

Bilden är den du ser här ovanför och personerna till höger ska alltså föreställa Anders Johansson Spett och Agneta Thomasdotter Mangi-Vaikko med barnet i sin famn. Dessa två personer är min mormors farfars farfars farfars farfar & farmor. Huruvida det verkligen föreställer dom är inte helt säkert, men att texten handlar om detta par anser jag vara alldeles säkert.

Anders Johansson Spett föddes omkring 1678 vid Junosuando Masugn och dog 1764-06-18 i Kurravaara. Han härstammade från brukssläkter som ursprungligen nog tillhörde det man kallar för valloner. Valloner är egentligen inget annat än metallarbetare som kunde sitt yrke bra och kom till Sverige vart de fick bra lön och arbete. Med andra ord var det en tidig arbetskraftsinvandring och har inget att göra med adlighet eller liknande som jag ofta hör. Men jag förstår att ordet vallon låter lite finare i öron som inte vet bättre. Innan bruksdöden gifte sig dessa bergssläkter nästan uteslutet inom de egna leden men i och med förlusten av både arbete och inkomst spred släkterna ut sig och blev nybyggare i Lappmarken. Exempel på såna släkter är Spett, Stålnacke, Servio och många fler som alla blev förfinskade nybyggare.

Agneta Thomasdotter Mangi-Vaikko var född 1689 på Vaikko Lappskatteland tillhörande Siggevaarabyn. Hennes pappa var Tomas Nilsson Mangi-Vaikko som syns lite här och var i domböcker och verkar ha levt ett kringflackande liv i både Norge, Kaitum och i Vaikko under Siggevaarabyn. Om Agnetas mamma vet vi egentligen ingenting, inte ens hennes namn. Agneta ska ha dött 1763-06-04 i Kurravaara, då 74 år gammal.

I tinget år 1730 stiger Anders Johansson Spett fram och beklagar sig över sin son Petter, åtta år gammal som bortkommit i skogen under Mikkel Pålsson Stackarslapps vård. Anders hade ännu inte fått en ordentlig förklaring till hur det hela hade kunnat ske och ville nu att rätten skulle göra en rannsakning i målet.

Mikkel berättade att Petter olyckligen hade bortkommit i skogen då de bodde 5 mil ifrån Jukkasjärvi mot fjällen vid Raiswaara med Talmaborna. Där ska dom ha bott med Olof Olsson Oula, hans hustru Elin Jonsdotter och deras son Ola som var 14 år. Petter hade gärna hållit till mycket i skogen med en liten hund och ibland kunde dom vara borta två-tre nätter i sänder. Mikkel hade märkt att han inte riktigt trivdes i kåtan utan drog till skogs så fort han bara fick chansen, även fast han inte hade lov. Hunden var också mycket tillgiven pojken och följde hans vartenda fotsteg.

Om morgonen lördagen den 19 oktober 1729 sken solen och det var en vacker dag. Pojken hade druckit lite mjölk i kåtan och sedan hade han gett sig ut med hunden och renarna till skogen. Med sig hade han Mikkels dotter Ella, hans hustru samt Oulas hustru. Olof Olsson Oula hade tyckt att man skulle driva renarna mellan kåtorna mot betesplatsen men gossen Petter hade sagt att bäcken nu var så pass frusen att den bar för renarna och så hade det blivit. De båda äldre kvinnorna hade åkt hem senare på dagen men tanken var att Ella och Petter skulle stanna över natten med renarna i skogen. Men när Ella hade kommit hem om söndagen fanns inte Petter med och hon visste inte vart han hade försvunnit. Vid försvinnandet hade gossen haft på sig en kofta, päls och mudd med handskar. Därtill hade han haft två mössor på huvudet som han alltid brukade ha så han var välklädd.

När pojken inte kommit hem till kåtan fram mot söndagskvällen så for Mikkel och grannen Olof Olsson Oula för att leta efter pojken vid renbetesmarken. På platsen hade de ropat efter både pojken och hunden men inte fått något svar. På platsen fanns en del vattenkällor men man menade att det låg så pass tjock is på dessa redan att de med lätthet bar en man.

På måndagen hade Mikkel och Olof åter gett sig utt för att leta efter pojken. De hade ropat och skrikit ute i skogen. Vid en av deras stolpbodar för matförvaring hade man funnit spår efter pojken och hunden vilka man följt. Det var ännu bara fläckvis med snö så det var svårt att följa spåren. Efter en bit hade man hittat en av pojkens två mössor som han burit hela hösten. Man hade dock inte kunnat hitta något mer denna dag.

På tisdagen hade det börjat att snöa och detta snöfall fortsatte sedan i flera dygn. Man hade varit ut under de stunder snöfallet lättat lite och skrikit efter både pojken och hunden i skogen men inte kunnat få något svar. När vädret sent omsider klarnade upp hade över två alnar snö lagt sig i skogen. Man fann sedan aldrig mer något spår efter Petter och efter sex veckor hade kåtalaget dragit vidare till nya marker. Mer om saken hade Mikkel inte att säga annat än att han ska ha hållit gossen med mat och kläder som sitt eget barn och att det gjorde honom hjärtligen ont att han har omkommit. Mikkel sades sig samtidigt ha mist en god hund som av kärlek till pojken inte hade velat skiljas från honom.

En man vid namn Per Mikkelsson Biörndaler sade sig ha bott med Mikkel Pålssons kåtalag på fjällryggen förra sommaren och kunde då inte minnas sig att pojken någonsin dragit till skogs. Anders Johansson Spett sade sig inför rätten vilja påföra straff på Mikkel Pålsson som han tycker har hanterat en annan mans barn så vårdslöst men saken fick bero till nästa ting. Det verkar av de olika vittnena som att historierna skiljer sig en del men till deras försvar ska sägas att rättegången hölls flera månader efter försvinnandet. Det slutade hur som helst med att ingen någonsin blev dömd för varken försummelse eller misskötsel av den lilla gossen Petter som försvann med hunden till skogs för snart 300 år sedan och förmodligen fortfarande ligger begravd någonstans där ute.

Jag tycker det sannerligen är fantastiskt att man efter så lång tid kan veta så mycket om dessa personer. I detta fall får vi tacka tinget i Jukkasjärvi och Aubry de la Motraye som för 300 år sedan besökte Torne Lappmark och människorna som fanns här före oss. För min egen släkts del blev det så att Anders & Agnetas barn stannade kvar omkring Jukkasjärvi i två generationer. Därefter blev barnbarns barnet Olof Andersson Ruopala ingift till skogssamesläktet Heiva som nu var nybyggare i Vettasjärvi dit han också flyttade. Därifrån hamnade deras barnbarns barn Jonas Arvid Olofsson via Niilivaara så småningom till Kuusihuornanen vart han sedan dog 1957-04-30. Han var min mormors farfar och mer om honom har jag skrivit i ”Skrotvirke blir till en njalla och min mormors farfar”. Min mormor Maj-Lis som ännu lever är idag en ännu pigg 79-åring som fortsatt berättar historier om gamla tider. Hon berättar att Jonas Arvid ofta låg på soffan i byn och berättade historier om bland annat silverskatten i Rissa. Så var den långa vägen från kåtan vid Siikavaara till en skogstomte som nu bor i Avvakko. En hiskelig sträcka på 40 kilometer fågelvägen.

/Tommy

Annonser

10 thoughts on “En fransos på besök i förfädernas kåta

  1. Den här sidan är som en släktkrönika för mig. Är också släkt med just denna Spett-Mangi- kombination genom min farfars sida.

  2. Kul att höra ! 🙂 Jag brukar säga att skulle alla veta hur nära släkt vi är här uppe så skulle alla fara nån annanstans för att finna sin andra hälft, haha ! 🙂 Faktum är att det egentligen bara finns en handfull ursprungliga nybyggare som sedan fick en jävla massa barn. 🙂 Den enda ursprungliga nybyggarsläkt jag inte har hittat i mina egna anor är Keinosuando-Keinström vilket jag tycker är lite underligt. 🙂

    • 🙂 Jobbar mycket nu så är ganska trött när jag kommer hem om kvällarna. Men till nästa vecka ska jag väl kunna få lite nytt material hit till sidan. 🙂

  3. Du skriver så himla bra. Har du funderat på att ge ut en bok? Din nya layout på bloggen är väldigt snygg!

    • Hej Siv!

      Har inga planer på någon bok, det får i såna fall bli i framtiden.:) Tack för att du läser och hoppas din släktforskning går bra.

      Mvh

      Tommy

  4. JAg är slläkt med Spetts syskon emn inte just denna Ander, vilket hade varit skoj! 😀 Vallonerna var väl just att de kom från Valonien vid Frankrike och ofta var mörkare än svenskar oftast är. Johan Johansson Spett gift med en kvinna av den Tyskättade släkten Thun från Lübeck. Av det jag läst har vissa antytt att även Spett var mer åt det Tyska/Holland släktskapet än Franskt/Belgiskt. Kul att hitta hit igen och finna mer läsvärt! Alltid mycket intressant.

  5. Vilken spännande läsning! Kul att veta mer om Anders och Agneta, min morfars farfars farfars mormors föräldrar.

Kommentarer inaktiverade.