Skon med näbb

”Efter åtskilligt sökande lyckades jag få tag på ett par små rum hos en familj, där jag slog mig ned med kyrkböckerna och mina egna mobilier. Härifrån skulle jag nu som ung, nybakad präst utöva vården av en församling på 149 kvadratmil med en befolkning, som talade tre olika språk. Det kändes till att börja med ganska gruvsamt. Sedan jag väl installerat mig i min enkla bostad, måste jag börja tänka på att orientera mig något ute i församlingen och lära känna dess förhållanden.

Jag begav mig i sådant syfte först ut till själva landsbygden, där den ursprungliga allmogebefolkningen bodde i vitt spridda byar. Det fanns på den tiden ej mer än en landsväg inom hela den stora socknen. Utefter denna bodde blott en liten bråkdel av befolkningen. Jag måste därför ta ränseln på ryggen och vandringsstaven i hand och bege mig ut på marsch över de väglösa vidderna för att uppsöka människorna i deras undangömda byar och nybyggen. Såsom fullkomligt obekant med landskapet och stigarna måste jag skaffa mig en vägvisare, som lotsade mig och även bar mina saker. Det visade sig ej vara svårt att få hjälp till detta.

Det landskap vi gingo över bestod mest av torra, glest skogbeväxta hedar. Här och där träffade vi dock på sumpiga myrmarker, fastän ej av sådan omfattning som på många andra håll i socknen. Jag hade givit akt på att befolkningen däruppe använde en särskild sorts skodon, s.k. näbbskor. I dessa instoppades ”skohö”, ett starrgräs, på sådant sätt att foten kunde trädas in däri som en strumpa. Därigenom blev de mjuka att gå med. Ett par sådana skor skaffade jag mig för promenaden. Men de voro utan sulor. Ovanlädret gick även under foten. Det var en lätt fotbeklädnad och lite smått snobbig med de brokiga band, varmed skaften voro fastlindade ett stycke upp på benet. Här skall bli en lustig promenad, tänkte jag. Men snart nog fick jag erfara, att det ej var så lustigt heller. Trädrötter, stubbar och stenar tryckte genom det alltför mjuka lädret in i fötterna, så att de slutligen blevo så ömma, att jag hoppade högt nästan för varje steg jag tog. Jag lärde mig nu, att om man vill vandra i skogsmark med näbbskor, skall man låta sätta sulor av fast läder under dem. Då blir de bra att gå med. De äro också varma och sköna på vintern, om de stoppas väl med skohö.”

Så skriver den gamle Gällivareprästen Olof Bergqvist i sin bok ”Bland svenskar, finnar och lappar” om sitt första möte med både Gällivare och näbbskorna år 1892. Få saker är så karaktäristiskt för lappmarken som just befolkningens skor med näbb. Både med och utan hår har de alltid varit urskiljande och skapat fascination hos utomstående. Idag upplever näbbskon en återupplivning modell större tack vare Keros i Sattajärvi som envist fortsatt sin tillverkning som startade redan 1929. Med yngre människor bakom rodret och smart marknadsföring tillsammans med andra företag ser man numera näbbskon på var mans fötter runt om i världen. Fantastiskt roligt !

Keros i samarbete med Denim Demon

I boken ”Pörtenas folk” finner vi sedan detta skrivet; ”Som de nyvordna jordbrukarna inte ville överge skötseln av sina feta, vackra skogsrenar och därtill behövde härkarna ur hjorden som dragdjur, slogo de också all den fräkne (kuorte) de kunde komma åt vid sjöstränderna till foder åt dessa djur. De mådde gott, tyckte de själva, på sin dubbla näring, som kompletterades med byte från jakten och fisket. De lade bort det ena lapp-plagget efter det andra, sist kolten med det färgade skärpet. Men vid tiden för denna tilldragelse bar de ännu vid sina vinterfäder lapp-pälsen (takki) av renhud. De höstoppade renbällingsskorna och därtill hörande skobanden lägga de nog aldrig bort.”

Angående näbbskor under sommarmånaderna berättar min mormor (född 1936) följande för mig;

”Jag kommer ihåg när min pappa köpte ett par näbbskor till mig från en affär som då låg i Aitta. Dessa skor hade en sula av ihoplimmat läder och till dessa användes ett par mörka skoband med ett ljust mönster. Jag minns än idag hur gott det luktade när man tjärade skorna inför vinterförvaringen och sedan bytte ut dom mot den håriga varianten av renbällingar för vinterföret, siepakkat.”

Förmodligen var det samma vardagliga skoband som användes av befolkningen i skogslandet från Jokkmokk upp till Gällivare. Dessa var svart/röda och enkelt vävda. Precis som med allt annat finns också strikta regler åt vilket håll du ska linda skobanden, osv. Det ska också nämnas att det endast var dom som hade det bättre ställt som ens använde skor på sommaren. Ända fram till 1950 någon gång så gick de allra flesta barn barfota under sommaren för att inte nöta på sina dyrbara skor.

Skoband från Gällivare socken.

Användandet av både näbbskor och bällingskor på vardaglig basis skedde av såväl nomader som bofasta i lappmarken ända fram till för för drygt 50 år sedan. Vid den tidpunkten kom industrialiseringen till lappmarken och billiga volymtillverkade skor och gummistövlar nådde folket som då nästan helt övergav användandet. Näbbskon överlevde nog mest tack vare användandet till den samiska kolten och även folkdräkter av alla de slag. En viss uppsving av näbbskon skedde under 70-talet men avtog igen för att nu komma tillbaka med full kraft. Den håriga varianten har fortsatt att tappa fotfäste och används idag mer eller mindre nästan bara av renskötare och deras familjer. Detta kan ha sin utgång i att det inte finns någon volymtillverkning av dessa skor alls idag. All tillverkning sker för hand av slöjdare som själva tar hand om såväl torkning, garvning och sedan sömnad av skorna. Ett tidsödande hantverk som gör att skorna också kostar en slant.

Siepakkat/Nuvttagat/Bällingskor

Det förvånar mig mycket att användandet av bällingskon (siepakkat på finska och nuvttagat på samiska) mer eller mindre har avtagit helt bland lappmarkens befolkning. För bara sjuttio år sedan var skon det enda vettiga alternativet och alla bar den om vintrarna, i både skogs som till fjälls. Gjorda av renbällingar klarar den kyla till vilken nivå som helst och är otroligt skön att gå omkring i. Ännu kan man se den frekvent på rengärden och på Jokkmokks marknad, men den tycks tappa mark för varje år som går. Det kan finnas ett starkt samband mellan användandet och ägandet av renar. Fram till för cirka sjuttio år sedan ungefär ägde såväl nomader som bofasta renar inom lappmarken. De var livsviktiga för både transport, födokälla och klädtillverkning. Då hade man också råvarorna och därmed förutsättningen för att kunna tillverka och använda dessa skor. När renägandet, genom skapandet av olika lagar inom lappmarken, förbehålldes de som inte bodde i hus, så försvann också skobruket i och med förlusten av renen och råvaran. Det är vad jag tror i alla fall.

Inne i skorna använde man skohö som man tog från myrarna på höstarna. I knippor tog man höet och bearbetade de mot en vass sten så det blev mjukt och skönt för foten. Därefter flätade man ihop det och det kunde bli en stor boll av skohö innan man var klar och som sedan fick torka. Skohöet var varmt och skönt och höll fötterna torra. Jag kommer ihåg att morfar förut hade en sån lite mindre boll med skohö som du ser på bilden här nedan i ett av våra förråd i Granhult.

Boll flätad av skohö

Jag har själv använt nuvttagat/siepakkat så länge jag minns och kommer fortsätta att göra så tills jag dör. Första paret fick jag nog av min morfar när jag var en liten pojke och sedan dess har jag fortsatt att använda dom under vintrarna hemma. Jag tycker dom är snygga och sen är dom så väldigt praktiska att jag inte kan förstå varför så många slutat använda dom. Du kan gå in och ut i huset utan att dra in minsta snö, du svettas inte i dom inne och du fryser inte i dom ute. Lediga dagar brukar jag ta på dom när jag vaknar, och ta av dom när jag ska sova. 🙂

Min mormor brukar ibland med skratt i rösten berätta om när hon och morfar började att träffas i tonåren. När de hade träffats en tid och det var dags för henne att visa upp sin kavaljer för sin pappa så visade det sig att de enda skor min morfar ägde var siepakkat. Hon menade då att det inte fanns en chans att han skulle visa upp sig för blivande svärfar med såna skor. Hon gick därför ut på byn för att leta reda på ett par, i hennes ögon, riktiga skor. Hon lånade ett par och de har idag varit gifta i snart 60 år så det verkar ha gått vägen, haha.

Skor på tork framför vedspisen hemma i Avvakko.

Skor på tork framför vedspisen hemma i Avvakko.

/Tommy

Annonser

5 thoughts on “Skon med näbb

    • Hej Eva ! 🙂
      Det vill sig inte bättre än att min dator har kraschat totalt. Min lillebror har lovat att försöka få ut det material jag har där och jag hoppas jag snart kan skriva igen. 🙂

Kommentarer inaktiverade.