Den gamla kåtaplatsen vid Ristivaara

De äldre i byn har alltid berättat att det för ganska länge sedan funnits en gammal kåta vid Ristivaara på den plats där det vi kallar för ”Anun-koija” idag ligger. Namnet betyder således ”Anunds koja” och där ska enligt den muntliga traditionen en gång i tiden en renskötare från Tärendö-hållet vid namn Anund ha haft sin boplats. Vid den västra kanten av berget finns en liten kulle som ligger mycket vackert med utsikt över den stora myren Ristivuoma och de omgivande lågfjällen Paljastunturi, Porotunturi med flera. Området ligger högt och kan mycket väl liknas med lågfjällsterräng. Just nedanför kullen finns en klar kallkälla var man kan hämta friskt vatten och en liten bit från kojan finns också en stensatt grop som förr användes som en slags matkällare. Man hade kanske renkött, fisk eller vad man nu kom över och som behövdes förvaras kallt i den. En sådan stensatt grop kallas på samiska för ”buorna” och är ursprunget till bynamnet Purnu och Purnuvaara bland andra.

Utsikt från kåtaplatsen

Utsikt från kåtaplatsen

Ristivaara

Ristivaara

Den stensatta matkällaren, eller buorna på samiska.

Den stensatta matkällaren, eller buorna på samiska, som fortfarande finns att skåda på Ristivaaras sluttningar.

Den kåta i ventiflex som står där idag är byggd av mina släktingar omkring 1983 och står på samma plats som Anunds bygge en gång stod. Vi har nu fått lov av länsstyrelsen att bygga en ny kåta på samma plats och jag hoppas att vi kan bygga en likadan kåta som jag själv gjort hemma hos mig. En kåta blir det hur som helst är det bestämt för sådan är traditionen och den ska hållas vid liv.

2013-08-30 18.00.15

Skogssamisk kåta som jag timrade upp hemma på gården i Avvakko år 2013.

Ventiflexkojan eller Anun-koija som den ser ut idag.

Ventiflexkojan eller Anun-koija som den ser ut idag.

Av Toine Nilsson från Granhult fick jag en beskrivning av hur kåtan såg ut och som äldre människor en gång sett. Det var en vanlig fyrkantig lågtimring med vinkeltak. Eldstaden var uppbyggd så att ett par flata stenar restes upp i ett hörn av kojan och där bakom skottades jord. Ovanför eldstaden gjorde man ett rökhål i taket. Liggplatserna bestod av lavar som var placerade efter väggen och golvet var bara stampat jordgolv. Min morfar berättar att resterna låg kvar länge innan man bestämde sig för att resa en ny kåta på platsen. Det är en mycket fin och fridfull plats, det tror jag alla som varit där kan intyga.

Så härser den ut invändigt idag och det är dags för renovering.

Helt säkert är det inte vem denna Anund var, men jag håller det väldigt troligt att det handlar om renskötaren Anund Anundsson Ruossne, född den 21 december 1849 i Tärendö församling. Han var gift med Karolina Johansdotter Lindberg, född 1859-06-23 i Tärendö och de fick fyra barn tillsammans. De gifte sig 1882-04-30 och vid den tidpunkten är Anund omkring 32 år. Förmodligen utspelar sig bosättningen vid Ristivuoma innan detta och det bör då ha varit från slutet av 1860-talet fram till giftermålet år 1882 som Anund hade sin tid här.

Anund var renskötare och skötte enligt traditionen om både sina egna och bofastas renar. Min morfar och hans bror har också betydligt senare varit involverade i det samma och man använde ännu då dessa marker här omkring Granhult för skogsrenskötsel. Den timrade kojan vid Hoikkavaara är bland annat en gammal renskötarkoja som dom använde när dom arbetade i renskogen tillsammans med folk från Tärendö-hållet. Den ligger bara ett stenkast eller två ifrån den aktuella platsen. Dom flyttade Hoikkavaara-kojan från den norra sidan av berget med häst och släde för länge sedan, och min morfar berättar att han då ägde en stor hund av stövartyp. Den hade sprungit i aska och när man sedan flyttade kojan så sprang hunden omkring på innertaket som låg upp och ner på en släde så att det blev svarta hundtassavtryck kvar överallt. Kanske finns de ännu kvar ? Ett ordentligt renstängsel som delade lappland från norrbotten uppkom omkring 60-talet och markerna som tidigare varit ett slags gråzon blev då permanent ett vinterbetesland för Girjas. Skogsrenarna och dess skötsel flyttades till då för gott till norrbottenssidan.

Hoikkavaarakojan

Hoikkavaarakojan

Koncessionsrenskötseln bedrivs idag uteslutet i Tornedalen och består av att markägarna upplåter sina marker till renskötsel mot att själva få äga renar. Tornedalen är ju utanför lappmarksgränsen och där kan ingen sedvanerätt för renskötsel sägas gälla, dock är koncessionsrenskötseln en mycket gammal företeelse. Som koncessionsinnehavare behövs någon av samisk börd, och han sköter då renarna mot en årlig ersättning för varje skötesren samt innehar själv ett större antal renar. Jag tror att det är precis detta som denna Anund sysslade med och det var därför som han tidvis uppehöll sig på Ristivaara.

Utsikt från trädgränsen av Ristivaara mot Niilivaara.

Utsikt från trädgränsen av Ristivaara mot Niilivaara.

Våran aktuella Anunds far hette Anund Andersson Ruossne, född 1819-05-12 i Sjokksjokk. Han var gift med Brita Kristina Eriksdotter Partok, född 1822 och död 1894-03-18 i Selkäjärvi. Anund den äldre verkar enligt traditionen ha dött en våldsam död i en uppgörelse med Johan Petter Eriksson Lindberg den 4 november 1877 i Pempelijärvi. Uppgörelsen verkar ha slutat med att båda dog men det är inget som jag har fördjupat mig i. Lindbergs dotter var ju gift med Ruossnes son Anund så de måste ha känt varandra väl, och det är väl i nära relationer som våld oftast uppkommer. Anund den äldre med familj verkade vistas omkring utkanterna av lappmarkerna stora delar av livet, bland annat var man bosatta i Petäjävaara och Pempelijärvi. Likaså gjorde ju även våran Anund som hamnade i Selkäjärvi och jag tror att det beror på att han fortsatte i sin fars banor med att vara renskötare och sköta om de bofastas renar.

Farfar till våran Anund var Andreas Andersson Ruossne, född 1784-04-05 i Dokkas. Han var gift med Ella Andersdotter Cammarhem, även skrivet som Kamar, född 1789-01-16 i Harri Lobbel, platsen som jag skrivit om i ”Familjen Snicktas skatteland”. Ellas mor var från samesläkten Snickta och hennes föräldrar ska enligt domboken för Gällivare år 1821 ha varit bosatta i kåta i Harrilobbel innan släkten till sist blev bofasta.

Farfars far till våran Anund var skogssamen och tillika nybyggaren, Anders Andersson Labba, och hans första hustru Ingri Jacobsdotter i Purnu. Labba föddes som oäkta son och kom från sin mammas sida från Fanni-släktet som jag skrivit om i ”Olof Tomasson Fanni från Sjokksjokk”. En dotter till Labba var också Nuortikon-Marja som jag skrivit om i ”Nuortikon Marja – En mörderska eller bara elakt prat?”. Det är med andra ord en lång kedja av skogssamer och renskötare som det handlar om innan vi hamnar i Ristivuoma och den gamla kåtaplatsen.

Jag tror att den ursprungliga kåtan och tiden från då den användes är från omkring tiden vid 1865-1882. Detta grundar jag på att Granhult i grunden är en renskötarby och att det då var andra på området som gjorde intrång på betesmarkerna håller jag inte troligt. Förmodligen så höll Anund till här när byborna började gå helt mot nybyggarlivet, vilket torde ha varit omkring denna period. Dock så slutade man inte äga renar trots att man själva inte skötte om dom längre. Det finns även historier om att denna Anund slaktade många renar tillhöriga byborna och sålde till folket i Niilivaara och samma sak tillbaka. Om det är sant eller inte går ju inte att få reda på, men jag har lärt mig att man gärna kryddade sina historier för att få dom så bra som möjligt.

Vidare berättas att Anund också hade med sig en piga vid namn Kaija eller Kajsa i skogen. Hon ska ha förblött och dött efter ett missfall vid berget Lehtirova som ligger cirka 10 kilometer öster om Ristivaara. Hon ska då tillfälligt ha begravts i en dalgång som ligger nedför Lehtirova och som än idag kallas för Kaijan-Kursu, eller Kajsas ravin. Den ligger alldeles på ovansidan om Häivävägen när du tittar upp mot Lehtirova från vägen över myren. När snön senare kom och likaså slädföret så togs hon från sin tillfälliga sommargrav och fördes till kristnad jord. En del sagesmän säger att hon kallades för ”Palon-Kaija” och härstammade från Palo i Kompelusvaara. Jag har dock inte kunnat hitta någon Kajsa som passar in på det.

lehtirova

Lehtirova, platsen för Kaijan-kuru och det gamla timrade rengärdet.

På samma plats som Kajsas sommargrav, men på nersidan av vägen, så finns ett litet näs som går ut mot en myr och där berättar min morfar att ett gammalt timrat rengärde har stått för länge sedan. Det ska ha gått en bra bit ut mot myren men idag syns inga spår kvar då skogsmaskinerna och markberedarna har gått hårt fram här.

Så här tror jag att historien bakom Anund och den gamla kåtaplatsen är, och vad jag har förstått så är det fler än mig som dragit den slutsatsen. Anund skulle inte heller varit helt vilsen i dessa Granhultsskogar, som jag tidigare skrev om Snickta-släktet så hade Anund släktingar som levde i byn. En av dom var hans fars andrakusin Olof Johan Ersson, även kallad Törmän-Olli och likaså hans son, Olaus Olofsson Törmä som alltså var tredjekusin med Anund och mer om bland annat Törmän-Olli finner du i ”Ödemarksbyn Kuusihuornanens historia”. Allt detta talar ju också lite om för i alla fall mig, att det förmodligen är just Anund Anundsson Ruossne som är den som gett sitt namn till det vi ännu kallar för Anun-koija.

En av många äldre som berättat fragment av den här historian för mig är min jaktkamrat Sven Nilsson från Granhult. Han lämnade nyligen vår värld och jag hoppas att han nu är befriad från alla krämpor och åter strövar i skogarna i jakten på skoveltjuren. Vila i frid Sven.

Sven i färd med att flytta sitt älgtorn till en ny plats.

Sven i färd med att flytta sitt älgtorn till en ny plats hösten 2012.

Sven Nilsson

Sven Nilsson med en kopp kaffe innan jaktstart.

/Tommy Rapp

Annonser

7 thoughts on “Den gamla kåtaplatsen vid Ristivaara

  1. Som alltid jättetrevlig läsning Tommy! Blev så glad när jag såg att det kommit nytt att läsa på bloggen! Du är så jättebra på att skriva, fortsätt med det! 🙂

  2. Johan Petter Lindberg är min mormors morfar, och hans fru min mormors mormor givetvis.

    Karolina Johansdotter Lindberg är min mormors moster.

    Kul att du skriver om dem, och att se lite var de höll till.

    Johan Petters far var också han renskötare tyder min släktforskning på.

Kommentarer inaktiverade.