Keinosuando – Nybygget som uppstod, försvann och blev till vanha paikka

Mitt i mellan de små skogsbyarna Markitta och Niilivaara, så finns det bredvid bröderna Jänkänpääs såg en skylt som visar vägen mot ”Vanha paikka”. Dit gick en färd denna sommar i den värsta myggplågan jag någonsin kan minnas i mitt liv. Myggmolnen surrade alldeles svarta omkring huvudet och jag funderade flera gånger på att avbryta den bara en kilometer långa vandringen från bilvägen fram till Vettasjokis strand. Hela anledningen till färden var det gamla nybygget Keinosuando, som fanns på denna plats från slutet av 1600-talet fram till det andra årtiondet på 1800-talet.

DSC_0006

Keinosuando kan enklast översättas som ”stigen vid selet”. Keino betyder stig, en färdväg och suando är ett sel, alltså ett lugnare parti i ett vattendrag. Förmodligen så gick här en gammal färdstig, och vid ett lungt sel i Vettasjoki valde man en gång att bosätta sig. I myggsurret pratade jag med Erika under tiden vi gick och sa att ”tänk dig och vi kommit hit efter en färd på flera dagar i helt väglöst land. Vi hade med oss allt vi ägde och kanske några djur. Vi stannar till och säger att här, här ska vi bo! Ta du hand om barnen så sa jag bara hugga ner nog med träd till ett hus och sen timra upp det, göra ladugård med mera. Ta du ungarna och sov under granen så länge.”

Erikas blick avslöjade allt vad hon tänkte om den saken, haha. Men skämt åsido så måste dessa människor levt ett fruktansvärt hårt liv, i alla fall tills man fått allt ordnat med gård, fähus och kanske en liten åkerlapp vart man odlade rovor eller korn. Annars så var ju fisket och jakten en mycket viktig födokälla för nybyggarna här. Det är lätt förståeligt med en så karg natur där man inte vet om man har nätter med minusgrader ännu i juli och snö i september. Jordbruket hann bara mer eller mindre bara komma hit upp innan det försvann, och det är förståeligt.

Niilivaara skymtar i bergen under färden mot Keinosuando.

Niilivaara skymtar i bergen under färden mot Keinosuando.



”Vid selet Keinosuvanto i Ängesån bodde förr i tiden en gubbe Jounas med sin Anna-Marja, och under en mörk gran i närheten kurade en ensam lappgumma, Marki från Kylmetty. Vid selet bodde och fiskade efter hand ett par bröder också, men den ene flyttade till Marketanvaara i närheten och byggde Pirtti gård, den andre till Niilivaara, där han förde upp Vanhatalo. Keinosuando på sin låglänta strand vart övergivet, men Markitta och Niilivaara blev storbyar.

Så skriver Paulaharju om Keinosuandos tillkomst, och som vi vet så är boken ödebygdsfolk uppbyggd till stor del på den muntliga traditionen, och är väl inte av större intresse om man ser rent faktamässigt.

Den timrade byggnaden flyttades till platsen på 1950-talet av hembygdsföreningen.

Välkommen till Keinosuando !

Vid tinget för Siggevaarabyn i Torne Lappmark år 1694 som hölls i Jukkasjärvi den 24 januari så skrivs i protokollet att;
”Hindrich Eriksson ifrån Lådwijk, begär Rättens tillstånd att i förmåga av Kongl. Majt:s Allernådigaste Plakat av den 27 september 1673, få upptaga sig Boställe på Keino Suwandh, därest Per Persson tillförende hava  bott i tvenne år, och det sedan avstått och lämnat uti Ödesmål. Alltså bliver honom Hendrik Ersson beviljat sig där att nedsätta till Hans Grevl. Exiell. Herr Landshövdingens vidare Confirmation och godkännande.”

Vad vi nu fått reda på är att Keinosuando alltså varit bosatt sedan tidigare av Per Persson som bott där i två år och sedan lämnat det öde. Men nu blev det alltså ny fart på nybygget djupt inne i skogarna och starten för en mycket stor nybyggarsläkt i Gällivare kommun hade fått sin början.

Hendrik Eriksson Lodvik-Keinosuando, född 1659 i Lautakoski i Pajala socken, var alltså inte först i Keinosuando, men han var den förste som stannade och gjorde det till sitt permanenta hem. Han härstammade från gamla birkarlssläkter i Tornedalen och varför han fick för sig att bosätta sig i lappmarken finns inga uppgifter om. Kanske fanns det inte plats för honom hemmavid, eller kanske var han rädd för att skrivas ut som soldat i krig? Många hypotetiska orsaker finns, men hur det låg till får man nöja sig med att inte veta. Han blev vidare år 1713 indragen i en lång och komplicerad mordhärva tillsammans med sin son Karl. Läs mer om detta på ”Jag ska en gång till fullo betala Uhlats-folket” där jag skrivit om den händelsen.

Hendrik Eriksson Lodvik blev tolvman vid tinget i Jukkasjärvi år 1711 och satt där fram till 1720. Det talar mycket för att han behärskade alla språken, det vill säga finska, svenska samt samiska. Man kunde inte sitta som tolvman om man inte förstod vad som sades i tingssalen, det säger ju nästan sig självt. Henrik dog slutligen 1724-10-17 hemma på gården i Keinosuando och begravdes på kyrkogården i Jukkasjärvi den 17 december samma år med noteringen ”ährlig Tolfman Henrik Ersson Lovek ifrån Kainosuando”.

Om Hendriks hustru, Margareta Mickelsdotter , finns inte mycket nedskrivet. Hon ska ha varit född 1650 och dog 1740, då det uppgavs i dödsboken att hon var 90 år. Mycket talar för att Margareta dock hade kopplingar till detta område och förmodligen var av skogssamiskt ursprung. År 1724, samma år som Hendrik Eriksson Lodvik dör, så tvistar han i tinget om fisket i Vettasjärvi och följande skrivs;

”Såsom efter hållen ransakning igenom Läns- och Tolfmäns, samt allmogens såwähl som Taborhs bärgz (Parakka) inwånare med Jöns  Mikkelsson Sagares intygan det befinnes att Wettasjerfwi träsk ingalunda är någon allmänning som Henrik Eriksson i Keinosuando söker påstå, och sålunda klanderlöst will fiska ehwarhelst honom lyster uti berörde träsk, utan att det samma tillhörer jämwähl Nils Johansson Keysar och dess Sohn Johan som för landet deromkring erlägga tillbörlige Kongl. Mayttz. och Cronones utlagor;Fördenskull bör Henrik Eriksson wid straff som lag förmår, allenast bruka den dehl uti Wettisjerfwi som på dess hustrus wägnar honom tillkommer, men ingalunda åwerka Nils Johansson Kaysares Warp och fiskeställen, hwilket parterne till efterrättelse antydde.”

Hendrik hade alltså påstått att Vettasjärvi var en allmänning och att det således var fritt fram för alla att fiska där. Skogssamen Nils Johansson Keisari samt hans son Johan, som skattade för både marken och vattnet, hade förmodligen försökt att stoppa honom. Hårda ord hade utväxlats och fiskeredskap tillhörande Keisari hade blivit vandaliserade, vilket var anledningen till att man drog det hela till tinget. Margareta ägde sålunda fiskerätt i Vettasjärvi och man kan då anta att hon, som jag redan påpekat, hade ett skogssamiskt ursprung. Mycket mer om henne vet jag inte, och tillsammans med Hendrik Eriksson Lodvik fick man följande fyra kända barn;

Karl Hindersson Keinosuando. Född 1693 i Lautakoski och följde som liten med sina föräldrar på färden mot sitt nya hem. Gift med Mickel Grelsson Uhlats dotter, Kerstin Mickelsdotter Uhlat. Han blev anklagad för mord på sin svåger Mickel Mickelsson Uhlat år 1713 men blev slutligen frikänd. Övertar ett nybygge i Moskojärvi av sin svåger Lars Mickelsson Uhlat som han sedan säljer vidare till sin bror Hendrik. Vart familjen sedan tar vägen vet man inte. I husförhöret år 1758 finns Kerstin samt deras son med i Keinosuando, men Karl är då redan död.

Hendrik Hindersson Mosko-Stockström. Född år 1700 i Keinosuando. Köper år 1724 nybygget i Moskojärvi av sin bror Karl för 150 daler kopparmynt. År 1737 utökar han sina landegendomar med det närbelägna lappskattelandet Kivivuoma, som han köper för 116 daler kopparmynt av skogssamen Pål Maaherras söner, vilka drabbats av fattigdom. Han blev kvar i området och är stamfader för många människor i byarna runt omkring. Gift 1723 med Susanna Johansdotter Spett, född 1696 i Svappavaara och de fick åtminstone sju barn tillsammans varav många blev kvar i hembygden.

Brita Hindriksdotter. Född 1702 i Keinosuando. Gift första gången med Henrik Henriksson Kyrö i Vittangi, med vilken hon fick sonen Henrik Henriksson Kyrö år 1733. Gifte om sig andra gången med Johan Johansson Stålnacke (1712-1794) i Svappavaara där hon sedan dog år 1792.

Markus Hindersson Keinosuando. Född 1705 i Keinosuando och död på samma plats den 10 oktober 1740. Tog över gården 1724 efter sin far och Anders Hackzell skriver år 1738 följande om Keinosuando nybygge; ”Keinoswando ligger äfwen wid Wättasjocki och hafwer till Åbo Markus Hindrichsson, är belägit norrut ifrån Ulati 3 mil, Wäster gränsar den til Luleå Lappmarcks rå 3 mil, nottur till Lappen Hindrich Muskojerfwi 4 mil, har i utsäde 1 1/4 t: Lerjord och kan föda 9 kor af Myrängar och Starrhöö.”

Markus var gift med Brita Larsdotter Uhlat (1700-1757), dotter till Lars Mickelsson Uhlat från Ullatti. De fick tillsammans tre barn som uppnådde vuxen ålder. Hon gifte om sig efter Markus död med Nils Olsson Kemiläinen och fick ytterligare tre barn. Det verkar som hon då vill lämna Keinosuando, för vid tinget år 1754 kräver hon att Hendrik Hindersson i Moskojärvi ska avträda sitt nybygge. Britas far, Lars Mickelsson Uhlat, hade innehaft nybygget och hon menade att Hendrik saknade rätt till det. Han fortsatte dock att bebo det och hon verkade inte få rätten på sin sida.

Omkring 1750 inkommer Per Persson Heinonen (1730-1806) från Tärendö som dräng till Brita Larsdotter Uhlat och Nils Olsson Kemiläinen. Tycke uppstår mellan honom och dottern från första giftet, Malin Markusdotter Keinosuando. De gifter sig och tar så småningom över gården i Keinosuando.

Erika och Jack går på gammal mark.

Erika och Jack går på gammal mark.

I husförhörslängden för Gällivare år 1758-67 så finner vi Per Persson Heinonen och Malin Markusdotter i Keinosuando med sina nio barn. Barnen bär efternamnen Persson/Persdotter – Keino eller Keinström, ett efternamn som många i Gällivare ännu bär idag.

Malin avlider år 1769, troligen i samband med yngste sonen Hans födelse, och Per gifter då om sig med Margit Jönsdotter från Vettasjärvi och får ytterligare sex barn. Sonen Hans gjorde senare för övrigt upp bouppteckning till min släkt i Kuusihuornainen år 1813, se Arvet efter Valborg Israelsdotter. Per lever till år 1806 då han möter sin skapare, 76 år gammal och Margit dör 1830, då 79 år gammal. Åren 1812 till 1821 bor det fem familjer samtidigt i Keinosuando. De är alla barn och ingifta till Per Persson Heinonen och hans två fruar.

Omkring 1820 lämnar syskonen Persson/Persdotter-Keinström nybygget Keinosuando för sista gången. Man packar ihop sina tillhörigheter och anlägger nya hem i de närbelägna byarna Markitta och Niilivaara.

Vettasjoki alldeles nedanför det gamla nybygget.

Vettasjoki alldeles nedanför det gamla nybygget Keinosuando.

En nästan 125 år gammal bosättning överges för sin låglänta och frostbenägna placering nere vid älven, och en nybyggarepok var till ända. Byggnaderna timrades ner och kvar blev bara en öppen glänta vid Vettasjokis strand som påminner om tidigare generationers slit, födelse och död. Keinosuandos storhetstid var över och därefter benämndes det som Vanha paikka, det gamla stället.

/Tommy Rapp, som inte har en endaste släktgren till Keinosuando.

Advertisements

9 thoughts on “Keinosuando – Nybygget som uppstod, försvann och blev till vanha paikka

  1. Mycket intressant läsning tycker Hans-Erik Ekström vars biologiske far hette Bernhard Isaksson Pirtti.

  2. Hej Tommy!
    Tack för ännu en fin berättelse om en släkting till mig. Henrik var min farmors farfars farmors morfar.
    /Fredrik

  3. Hej på Er!
    Vad trevligt att Du skriver igen och så är släkten med!
    Har kommit ganska långt med min släkthistoria och mycket hjälp har jag fått från dig.
    Varma hälsningar
    Maily

  4. Hej
    Jag har några små kommentarer ang. Keinosuando….
    Åren efter 1820 fanns nog bara Jonas Pehrson med familj kvar i Keinosuando.
    Han dog förövrigt 1829. Kvar i hushållet blev förutom änkan med barn, Mågen Carl från Lainisjock som var gift med Kajsa Greta.

    Av jonas syskon flyttade Hans Pehrson Keinström (Vanhainen ), Christina (Alatalo ) och Erik (Tånki Erkki) till Nilivara.
    Mats (Pirtin Matti ) flyttade till Markitta. Brevid Mickel Larsson Sniktas boställe.
    Carl Carlsson med familj flyttade till Markitta efter Jonas död 1829.

    Att Carl Hindriksson f. 1693 och hustrun Cherstin Mickelsdotter f. 1675 skulle enligt husförhöret fått en son Lars född 1765 är ju uppenbart fel-infört av prästen.

    Den alra första bosättaren i Keinosuando var Pehr Pehrson ( obs…ej Heinonen ) inflyttad från Soutujärvi där de bott i 28 år.
    Så här står det :
    Mantalslängd från år 1684. Skriven den 12 feb. 1684 i Torneå. Det äldsta kända dokumentet som handlar om bosättning i Keinosuando. ”Pehr Pehrsson , Brukar 1 Tunnland. Äger 5 å 6 Koor 10 Får och några Rehnar”

    Jag har letat efter denna familj efter att de lämnade Keinosuando med har misslyckats….

    Hälsn Torsten Lehtipalo
    ättling till Jonas Pehrson

    • Hej !
      Har inte lagt ner alldeles för mkt tid på Keinosuando då jag själv inte har några anor härifrån. Tack för din info, ska ta och komplettera när jag får bättre med tid.

      MVH

      Tommy

  5. Hej! Den första nybyggaren i Keinosuando, Pehr Pehrsson, var född 1720. Hans hustru var Marget Jonsdotter f. 1750. De fick ca 15 barn, varav sonen Nils f. 1760 flyttade till Tärendö. Sonen Ericus f. 1777 flyttade till Nilivaara, han blev funnen död på Njallavaara den 15 nov. 1849. Hans son Hans Ersson Nilivaara blev nybyggare i Kainulasjärvi. Hans dotter Maria Helena gifte sig med Sakris Juto nybyggare i Kainulasjärvi. I Keinosuando på gården nr 27 finns hela familjen Keino:
    Gällivare kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010055/A I/1 (1776-1822), bildid: C0034700_00024

    • Hej Sara! Nils f.1760 var inte margets f.1750 son dvs orimligt.Hennes första son var Jonas f.1775. I födelseboken ”Gällivare CI:1 (1759-1768) Bild 25 / sid 85”
      hade Per Persson en annan hustru Malin. Däremot det som står om Kainulasjärvi är rätt.

  6. Hej
    Obs:: Det fanns 2 (två ) nybyggare i Keinosuando med samma namn:. Pehr Pehrsson.
    den första kom från Soutojärvi och den andra från Tärendö.
    Se inlägget ovan.

Kommentarer inaktiverade.