Skrotvirke blir till en njalla och min mormors farfar.

Det hela började med att det framför mitt hus stod en stor gran som skymde solen och skräpade ner trädäcket. Enklast hade varit att bara fälla den, men då hade jag haft kvar en stubbe så problemet såg ut att bli långdraget. Vad skulle jag göra åt den ?

Granen står ännu upp, men inte länge till !

Granen står ännu upp, men inte länge till !

För en tid sen gjorde jag dock en vända på skrottippen på jobbet för att se om det fanns något fynd. Mina hökögon spanade in några lastpallar modell enorma som fraktat truckdelar från andra sidan jorden hit till lilla Gällivare ovanför polcirkeln. Eftersom jag är uppfostrad med att man aldrig slänger användbart virke så tog jag reda på det fina, grova virket som annars skulle ha bränts upp. Jag köpte det sedan av företaget och när jag sedan körde hem virket på släpet så fick jag en idé som både involverade virket och trädet på gården. Trädet skulle till viss del leva vidare, virket kom till användning och solen fick titta fram på min veranda!

En njalla (samiska) är en mindre, vanligen knuttimrad träbyggnad som är placerad på en stolpe någon meter över marken. Som stege används ibland en grov timmerstock med uthuggna trappsteg. På norrbottensfinska heter byggnaden för övrigt niiliaitta och på svenska säger man nog stolpbod. Byggnaden byggdes på en stolpe för att rovdjur inte skulle kunna ta sig upp och plundra förrådet. De nomadiserande fjällsamerna hade i allmänhet en njalla vid vår- och höstvistet. Där förvarades renkött från höstslakten tills man återvände på vårvintern. Skogssamerna hade njallor vid sina fasta visten där de användes för förvaring av torkad fisk och kött. Så här i efterhand så undrar man ju om de personer som byggde ihop pallarna i USA någonsin kunde föreställa sig vad dom skulle sluta som? Mest troligt så hade dom nog inte en aning, haha. Säga vad man vill, men det är återvinning om något !

Sagt och gjort, jag började skissa och såg direkt att den skulle passa mycket bra både på platsen och miljön, så det var bara att sätta igång med arbetet! Jag började med att yxa upp stockarna så det såg bättre ut och medan jag höll på med arbetet så kom jag att tänka på min mormors farfar vid namn Jonas Arvid Olofsson. Varför undrar du kanske nu ?

IMG_1025

Jonas Arvid Olsson med hustrun Evelina, född Isaksdotter, med barnbarn.

Jonas Arvid Olsson med hustrun Evelina, född Isaksdotter och barnbarn.

Jonas Arvid föddes 1881-07-31 i byn Niilivara, vilken också heter Njallavárri på samiska och båda namnen översätts enklast till ”stolpbodsberget”. Jonas var hans förstanamn men han kallades också för Arvid som var hans andranamn. Han gifte sig till Kuusihuornanen med min mormors farmor vid namn Evelina Isaksdotter, barnbarns barn till Erik Johan Olofsson och Kristina Anundsdotter som jag skrivit om i ”Ödemarksbyn Kuusihuornanens historia”. I byn bedrev man ett småskaligt jordbruk med djur, myrslåtter och även en mindre affärsrörelse. Sin affärsrörelse hade han i en aitta (timrat förrådsbod) och där förvarade han varor såsom mjöl, socker, kaffe, med mera i trälådor berättar min mormor. Ännu fanns då inga kylskåp eller frysar så färskmat förvarade han i hinkar som han sänkte ner i brunnen på gården. Under veckan fick kunderna beställa helgmaten som ofta var fläsk eller köttfärs. Han beställde det sedan från Gällivare och förvarade det i brunnen tills kunderna hämtat vad de hade beställt. Under veckorna fick man som kund nöja sig med att få korv med sig hem. Sonen Axel, min mormors farbror, berättar i tidningen Land år 1991 att han ofta var med för att hämta varor på ryggarna från grannbyn Ullatti. Axel som fått uppleva det både strömlösa och väglösa Kuusihuornanen berättar att man då gick längs stigar och smala spångar över myrar, för några vägar fanns ännu inte för dessa ödemarksbor.

”Det kunde vara bökigt på sommaren. När det var varmt smälte både smör och margarin och rann genom ryggsäcken och ned efter ryggen”

– Axel Olsson, Kuusihuornainen.

Affärsrörelsen lades ner år 1957 då den blev olönsam och ingen tog heller vid. Om Jonas Arvid sägs att han var en ganska tystlåten karl, ingen som pratade oavbrutet. Men han kunde ändå ligga på soffan och berätta historier om bland annat silverskatten i Rissa och andra historier för barnen. Under soffan förvarade han en låda fylld med sågspån som han drog fram ibland och spottade i, för han gillade att snusa och det mycket.

Min mormor minns en gång när han drog ut för att hugga ”lehti” till djuren omkring Pierujoki. Det gjorde man under sommaren och ”lehti” betyder löv på finska. Man högg hela kvistar med björklöv som man sedan lät ligga och torka och användes sedan som foder till både får och kor under vintern. De yngre barnen följde ofta efter honom till skogen och så gjorde man även denna aktuella gång. Efter en stunds arbete var det dags för matrast och alla hade med en egen matsäck bestående av mackor och mjölk. När Jonas Arvid höll upp sin flaska så tittade han på den och sade på finska, som var hans modersmål, att ”den har nog blivit sur”. Min mormor hade stirrat och sett att den var alldeles gul och klumpig, men gubben hade inte tänkt vidare på det utan med glad min ätit både mackan och druckit upp den sura mjölken. Han hade nog förmodligen upplevt värre saker i sitt liv, resonerade min mormor när hon berättade historien med ett litet skratt.

Jonas Arvid gillade även att fiska och det gjorde han ofta i Sahantammi vid Myllyjoki. Mormor kommer ihåg att när man såg att han drog på sig sin ”sääskihuuva” eller myggmössa, då visste man att nu skulle han ut för att fiska igen. När han kom hem från skogen på lördagarna så tvättade han av sig och tog på sig de finare helgkläderna. Därefter hände det ofta att han for till någon kompis och spelade ett parti poker. Så minns min mormor Jonas Arvid och hon kommer än idag mycket väl ihåg i minnet hur han såg ut.

Jonas Arvid var född med efternamnet Olofsson men ändrade det senare till Olsson därför att han tyckte det var så långt. Han härstammade ursprungligen från de skogssamiska släkterna Heiva och Mangi-Vaikko på ett flertal led, de finsktalande nybyggarsläkterna Uhlat, Taavola, Inga och Ryss, samt bergssläkterna Spett, Stålnacke och Berg för att nämna några.  Jonas Arvid dog i Granhult 1957, ett år senare än min mormors far, Artur Olsson, som dog 1956 i en förmodad hjärtattack.

Min mormors far, Artur Olsson. Fotad i Kiruna år 1943 under beredskapsåren när kriget låg bakom knuten. Han var enligt min morfar placerad vid Kalixforsbron mot Nikkaluokta-hållet där de vaktade ifall tysken skulle anfalla från det ockuperade Norge. En natt började marken skallra och alla tittade förtvivlat på varandra, nu jävlar var både tysken och kriget här! När de kom ut ur baracken så var det dock bara en mindre renhjord som var på besök, haha.

2015-04-23 15.52.06

Jonas Arvid på sonen Arturs begravning.

En annan rolig sak som har anknytning till Jonas är det finska ordet ”Ruopala”. De äldre har berättat för mig att man på min mormors släktgren länge sagt om lite slarviga och ovårdade människor med sned blick att de var ”niinku Ruopala” som översatt betyder ”såsom Ruopala”. Eftersom Ruopala inte har någon betydelse i sig så förstod jag ganska fort att det var ett personnamn. När jag sedan började forska lite så såg jag ju att Jonas farfars far hette just Olof Andersson Ruopala och han är den enda Ruopala jag någonsin hittat i den norra landsändan. Jag kopplade ihop ett och två och började förstå..

Jag pratade vidare med min mormor om detta och hon ringde sin bror Alf och frågade mer om saken. Han meddelade att Bernhard, min morfars bror, som var väldigt intresserad av historia visste mer om denne Ruopala. Han hade en gång berättat att Ruopala kom från Jonas släktgren och var en något annorlunda person. Nu var jag något på spåren. Jag började leta i mitt minne och gick igenom kyrkböckerna för att hitta mer om denna man som fört sitt namn genom så många generationer. Olof Andersson Ruopala levde mellan åren 1785-cirka 1824. Om hans liv vet jag idag just inget mer än att han gifte sig med Sigri Jonasdotter från Vettasjärvi som var barnbarns barn till skogssamen och nybyggaren Jonas Matsson Heiva. De var sedan bosatta i Kääntöjärvi, Vettasjärvi och Jukkasjärvi. Vid hans död gifte Sigri om sig med hans bror Anders Andersson Spett och på grund av svågerskapsförhållanden så var de tvingade att söka tillstånd från kungen för att få gifta sig, vilket de också fick.

I mitt minne kom jag också vagt ihåg att jag läst om någon Ruopala i ”Ödebygdsfolk” och efter lite letande så hittade jag det här;

”Fem, sex strömstrida mil uppåt väntade den stora Jukkasjärvi, ett väldigt sel i Torne älv, på vars stränder fjällappar hade bott sen urminnes tider. Redan på 1400-talet uppges lappar ha samlats här till marknad, och i början av 1600-talet fick man en liten kyrka här, som sedan både lapp och länning och bofast borgare tydde sig till. På kyrkudden, en jämn plan, stod handelsmännens marknadsstugor och lapparnas kyrkstugor samt kungens tingsstuga. Men de var bebodda endast vid marknadstid och kyrkhelger. Så fanns det prästgård och skolstuga och länsmansgård, där det alltid bodde folk. I omnejden längs stränderna och på en holme bodde en och annan utfattig fjällbo och kvidande fiskarlapp, som salig Riimi, som brukade bättra på sin usla not med att knyta in granris i maskorna, och den arme Ruoppala, som klädde ut ett stulet får till rorsman i båten och själv satt på roddtoften och jojkade:

”Han som färdas med heder blir inte slagen i bojor.”

Huruvida det verkligen är Olof Andersson Ruopala texten avser kommer vi aldrig att få reda på. Men med tanke på efternamnet som jag sedan aldrig stött på i området och historien om hans namn som ännu idag lever kvar som uttryck i släkten så håller jag det troligt att så kan vara fallet. Olof Andersson Ruopala var för övrigt barnbarns barn till Anders Johansson Spett och Agneta Thomasdotter Mangi-Vaikko som jag skrivit om i ”En fransos på besök i förfädernas tältkåta”.

I mitt huvud spelades ovanstående historia upp och helt plötsligt var min stolpbod färdigtimrad i garaget. Nu återstod arbetet med att fälla granen och till hjälp fick jag min morfar som är lika tokig i såna här projekt som jag själv. Man kan ju undra vart jag får allting ifrån, haha ?! Vi lyckades med stor möda att fälla den på tre meter och det utan att rasera varken hus eller garage. Han skickade upp mig i granens topp för att fästa en lina som vi fäste i dragkroken på bilen och på så sätt fick rätt fällriktning. Jag började att klättra men redan efter nån meter så började det svindla för ögonen och jag ropade;

”Jag är höjdrädd!” Moffa tittade på mig nerifrån marken och ropade tillbaka;

”Poika, älä vain katto maan. Klättra bara på!” (Pojke, titta bara inte i backen.)

Nåja, jag kom upp med linan och vi fick ner trädet. Njallan byggdes sedan upp på sin ställning och förgyller nu varje dag min utsikt över lågfjället Avvakkotunturi eller Kieppu, som det också heter.

Morfar kollar att allt går rätt till, inget fuskbygge här inte. :)

Morfar kollar att allt går rätt till, inget fuskbygge här inte. 🙂

Arbetet i full gång, inte så mycket kvar ! :)

Arbetet i full gång, inte så mycket kvar och Nikki övervakar arbetet från snöhögen. 🙂

Här får den stå och förhoppningsvis blicka ut i över hundra år. :)

Här får den stå och förhoppningsvis blicka ut i över hundra år. 🙂

Helt klart och där får den stå tills trädet ruttnar av.

Helt klart och där får den stå tills trädet ruttnar av.

Njallan pryder sin plats och jag blir fortfarande mycket glad när man tittar ut genom fönstret och ser den på sin plats.

Njallan pryder sin plats och jag blir fortfarande mycket glad när man tittar ut genom fönstret och ser den på sin plats.

DSC_0020

/Tommy Rapp

Stort tack till min släkting Daniel Sjödin för texten från tidningen Land om det gamla Granhult samt bilderna som min mormors släkt ordnat fram. Guld värt!

Annonser

14 thoughts on “Skrotvirke blir till en njalla och min mormors farfar.

  1. Snyggt jobbat av både dig och pappa! 🙂 Tänk om 100 år eller mer, oj vad de kommer att forska kring vad det är för en konstig stuga uppe på en avhuggen gran!! :))

  2. Min fars mormors linje leder rakt till Agneta Spett och hennes mitokondrieDNA skvalpar alltså hos honom. U5b1b1a. Faderslinjen inkluderar Iso-Nilsi, Nils Petter Olsson som ska ha varit Laestadianpredikant i Granhult. Vet du något om honom?

    Fint bygge!

  3. Hej! Här kommer en liten anekdot om predikanten Nils Petter Olsson( Iso Nilsi). Det berättas att när han var på väg från Selkäjärvi till kainulasjärvi för att predika, ramlade han av den hala spången över Huhtajoki, där bäcken gör en tvär krök.Sedan den dagen kallas bäckkröken för Nilsin mukka (Nils krök). Jag vet inte årtalet när detta hände, men det är sådana historier som kommer till en när man sitter vid kaffeelden vid Nilsinmukka och väntar på att öringen ska börja nappa.

  4. Hej Eva, nej jag vet inget mer om Iso Nilsi.Själv hörde jag historien av min svåger Torbjörn Winsa från Kainulasjärvi, han visste inte heller mer än det jag redan berättat. Du kan försöka slänga ut en fråga angående Nils på Kainulasjärvi hemsidas gästbok.

Kommentarer inaktiverade.