Det var påsken för de gamla – Paulaharju berättar

”Men sedan lättade det snart när de stora påsken kom. Så fick man flott igen och allt gott som ödebygden hade. Till och med Niilivaara-gubben högg upp kött så det dunsade och menade förtjust: ”Och nu ska vi ha lappkok.”

Mális

Påsken var en härlig fest, för nu var vintern i nedan. Vårskimret kanade redan över snön, myrar och mossar blänkte och fjällen sken vita som himlaportar. Men nätterna var fortfarande så grundligt mörkskumma att allehanda osynligt oknytt vari stark rörelse. Och så uppenbarade sig hemliga ting. Dem kunde alla lyssna till som bara ville och vågade. Det var bara att bege sig till stallgödselstacken eller till ett trevägaskäl eller upp på taket till ett tre gånger flyttat hus eller upp på ett stort öppet berg, som älven lade ett brett knä omkring – och så talade den vida natten om mångt och mycket. Två Parkajokibor kunde sitta gränsle och rygg mot rygg på en takås och utan att växla ett ord höra på nattens läten – påskknäpparna.

Helgnatten var alls inte tyst, den. Ut ur mörkret kom det bud om allt som skulle hända året igenom, det var brädbrak, järnskrammel och logdunk. På ett håll var det hundskall och skällklapper, på ett annat en jämmerlig klagan, på ett tredje var det psalmsång och kyrkklockor..

Det var påskknäpparen, en osynlig varelse som gav sina bud. Ynglingarna sade han hur deras blivande käring skulle se ut, flickorna visade han vålnaden av deras tillkommande. Det var knäpparen som tog mänsklig gestalt. Det gällde bara att säga högt när man begav sig ut att ta reda på det: ”Det är så att jag har kommit hit för att få veta i förväg vem som är min.”

Till påsknattsundren hörde också lyckospegeln –  för den som vågade gå och titta i den. Lasu-Heikki i Vittangi vågade, han. Han tog två speglar och två ljus, ett glas vatten och ett glas brännvin, en stor bibel och två vigselringar och ställde fram dem efter föreskriften: speglarna mot varann, ljusen mellan dem på ömse sidor med ringarna och Boken. Sedan tog Heikki upp spjället också och ställde dörren på glänt. Så tittade han i den ena spegeln från sin plats bakom den andra – och det var midnatt på påsknatten.

I spegeln såg han en lång gång, som en kyrkgång, upplyst på båda sidor av ljus. Det började höras ett stilla brus och ringande tjukor, så blev det rammel och skrammel, och sedan ett klockors dån – det var som om taket varit på väg ner. Men Heikki vart inte rädd, han tittade och väntade… Och långt borta i gången kommer det en kvinnoskepnad gående, hon kommer vajande som en vålnad allt närmare och närmare mellan ljusen.. Heikki glor icke utan fasa, men han begriper ju att där har han henne nu – käringen som han ska få en dag. Inte käringen själv visserligen, utan hennes vålnad, rådare, föregångare.

Men för flickan kostade det på att uppenbara sig på det viset om natten. Därför kom hon med dunder och brak och skrämdes. Och de svaga lät lätt nog skrämma sig av det. Flickorna i Kirnujärvi tittade i lyckospegeln och sprang storskrikande sin väg så snart det första braket hördes. Mycket hellre tog sig flickor för att äta saltfisk till afton, ett par sikar om det gällde, och sedan gå till sängs utan att ha druckit – och då kom nog deras tillkommande på natten med en träskål.

Den sortens underliga ting bar den vida påsknatten med sig – och dem måste man lyssna till. Men på morgonen var man tidigt ute igen för att se solen dansa och fröjda sig. I Hakkas skidade man upp på det höga Nitsavaara, och såg ut över den stora vita ödebygden och väntade på soluppgången. Man stod fromt med knäppta händer däruppe och såg ”då solen dansa och gladde sig, för att Guds Son är uppstånden från de döda.”

Och med klang och klapper åkte hela ödebygden till kyrkan, allt det brokiga folket, fjällapp och skogslapp och ödemarkens många byggare och rödjare – i kyrkan skulle de alla med fart, och med fromhet trädde de ända fram till altarringen. Det var påsken för de gamla.”

kirkko

/Tommy

Annonser