De som en gång styrde – Lappmarkens nåjder och vismän

Alla har vi nog fått höra historier som små barn om människor som kunde göra underliga saker. Bota sjukdomar, skicka olycka på andra eller på annat sätt hålla sig till det lite magiska. Många av dessa berättelser är sedan länge borta och tyvärr så tror jag att många inte tyckte att de platsade i det nya moderna samhället. Mycket försvann också med Leastadius och den strikta tron där man nog inte ens förde såna berättelser i dagen. Den som bäst berättar, och därtill berättar med inlevelse, är Samuli Paulaharju och här följer ett stycke om lappmarkens nåjder.

noita

”Norrbottens vida ödemarker skulle inte ha haft lappar och finnar till herrar sedan urminnes tider, om där inte hade bott nåjder – stora- starka nåjder, både flygande och bofasta. De förekom från fjäll till sörland, i varje by nära nog – men de verkliga och mäktiga nåjderna var det glest med. De allra största bodde längst upp i fjällvärlden. Över hela ödemarken härskade samma stora ande, hela ödemarken ägde sin samfällda själ, människor, djur, haltior och underbyggare, alla tillhörde de guds skapade vida värld och deras uppgift i den var att befolka ödebygderna. Alla delade samma tro och strävan – att den starkare och klokare härskade över den svagare. Den mäktigaste nåjden härskade så gott som allting skapat i ödemarken. Han kunde skicka ut sjukdom och sot, han kunde väcka varg, björn och orm, rådaren och dödfolk och åter hejda dom som han ville. Han kunde trolla folk till vargar. Den mäktigaste nåjden hade nycklarna till hela ödemarken och kunde både låsa och låta den. Och hela ödemarken fruktade honom. Och det ödemarken trodde på, det skedde den även.

Stornåjderna färdades på sitt eget vis. De susade fram i en väderil, en noijanpuska, så det ven om dem. Det bara brusade och fräste i luften när den forne hundraårige gubben i Nuortikontu och nåjden i Ratasjärvi tillsammans svepte genom storskogarna. Värilen blåste iväg som en ilsken djävul, vrålande och tjutande, och gubbarna brydde sig inte om att det stod någon i skogen och högg till med blanka stålet så att kniven fastnade Ratasjärvibon i hälen. Först i Ratasjärvi gjorde man halt – och kallade strax dit stålvisaren för att säga honom att det var bäst att han framledes lät bli att sticka kniven i trollilar.

Flög gjorde även framlidna gumman Tapani i Masugnsbyn, en hård häxa som förgjorde sina grannar i skogen med besvärjelser och sin egen dotter också. Med en kniv mellan tänderna brukade denna gamla krokhaka ofta flyga upp på krönet av Jakkumus bakom Tarrilainen för att där bedriva sin trolldom. En käring i Lovikka flög på sin tid gränsle på en kvast till Lehmikangas och hämtade förklät fullt med orm som hon sedan tussade på byfolkets kor. En gammal flygerska var också gumman i Lautakoski, som for genom luften efter eldbrand i Tonttapuotihäbret i Lovikka, och efteråt kunde berätta: ”Tonta stack fram ludentassen när jag stack in handen genom fönstret för att ta en pärta.”

noijd

Somliga flög – och Noita-Jouni i Karesuando körde vart han ville med bara ackjan, utan någon ren spänd före. På samma vis åkte en nåjd i Korkkola. Men nåjden i Piilijärvi, den gamle Piili-Einari, hade sina knep för sig. När andra i byn gav sig av redan på lördagen för att hinna till Andersmässkyrkan i Jukkasjärv, då sade Piilinåjden: ”Jag är nog med där andra är.”

Först på andersmorron gav sig nåjden iväg, väckte en varg ur skogen och selade på, och så åkte han som ett väldigt yrväder sittande på en snöskovel förbi alla andra, brusande som en trollil. Allt som skymtade ur yrvädret var vargens brinnande ögon och glödröda gap och gubbens röda tofsmössa.

Som ett snöväder kunde Piilijärvinåjden åka efter varg, men som en väderil slängde han en gång iväg en stor fura i Lainionåjdens fiskegöl, en gång då de trätte om fiskevattnen. Och Lainionåjden kunde inte annat än stumt se på, då en väldig trädstam mitt på blanka Johannemorgonen kom fräsande över himlen, snurrade runt som en navare och till slut plumsade ner i Hotakanhauta och fördärvade bästa fiskestället.

Flygande lämnade Piilinåjden denna världen då tiden var inne. Han brukade ofta ligga i sin klipphåla, dygntals ibland, och då fick ingen röra eller störa. Så lade han sig åter en gång i skrevan och förbjöd sin käring att komma honom nära. Men gumman svepte till med kvasten. Det fick nåjden att på ögonblicket störta ut och ner till stranden, där han tog sats på en sten och skuttade till väders – och som en stormil blåste Piili-Einari iväg över sjön långt bort i fjället. Och sedan dess såg ingen till honom längre. Men på strandstenen finns fotspåren efter honom i behåll – och i Tervakursudalen har man hittat människoben en gång.

Liksom Piilijärvinåjden och Lainion Sakari trätte sinsemellan, så var många andra trollkarlar och vismän i luven på varandra. Det var ofta frågan om en väldig ödemarkens strid – inte med nävkraft eller skulderstyrka, utan med en sisu ur bergen dragen och med hatets andliga makter. Det enda kroppsliga var att vismannen måste ha tänderna i behåll. ”Det går inte mera, tänderna är slut och lynnet är borta.” måste den alltför gamle konstatera. Men hade nåjden betarna kvar och ett ampert sinnelag, då kunde tusenåriga trädstammar flyga, björnfar själv rusa dit nåjden ville, väsande ormar bära fnöske och djävulen själv fara som ett streck genom markerna.

Så gick det fordom till i ödebygden – för de gamla nåjderna hade rätta lynnet. Lynnet kunde rinna på Lahna-Heikki också, om det gällde. Heikki var en gång ute och gillrade flakar på Lahnavaara, då ett väldigt dunder och dön begynte höras i marken. Gubben gissade vem som kom och snappade åt sig en stockläm. Så kommer björnen på stigen i rasande fart – och morrar. Men när Heikki slår stocken upprätt i marken framför sig far odjuret upp på bakbenen och börjar vråla och ryta så att fradgan yr över bröstet på honom. Men Heikki står kvar och ser på björnen, och lämmen håller han rätt upp – och till slut snurrar vilddjuret runt, slår en kullerbytta och ger sig av tillbaka ännu ilsknare än det kom. Det rusar raka vägen på en gubbe från Narkaus, och han den stackarn, som är den som har väckt björnen och skickat honom, får det besvärligt – för att han var ovis nog att tussa björn på en som var förmer än han.

”Hade jag haft en bodnyckel med skulle jag ha lagat så att han slukat Narkausgubben med hull och hår”, svor Lahna-Heikki och slängde stocklämmen till skogs.

Bortkommen var inte heller Palkkio eller Palkki-Pissi, en gamling från Aijävaara, en ganska gruvlig trollkarl, en lapp så full i smådjävlar att Kompelus-Jouni en gång fick se dem – och i nacken hade han en knöl som ett barnhuvud. Palkki-Pissi var en nåjd som kunde göra vad han ville, om någon retade honom. Då gubben Ylitalo en gång vägrade honom mjöl gick han med sin tomma påse och traskade bakom fähuset. Vete någon vad han gjorde där, men snart var gårdens kor så galna att man inte fick in dem i fähuset på hela sommarn annat än med våld. En annan gång bad Palkki-Pissi en mora i Lainijärvi om filmjölk, men hon gav honom ingen, utan slängde istället några glödande kol efter honom för att gubbens följare skulle ge sig av med honom. Då kom Palkki-Pissi tillbaka, tog upp ett kol och tände pipan med och skrek till moran: ”Kol ska du få igen!” Och så lommade han av till andra sidan sjön. Snart kom en stor orm simmande över. Den hade glödande fnöske i gapet och höll  huvudet över vattnet. Ormen slingrade in under fähuset – och lite senare var det förvandlat till en hög glödande kol. Men nåjdens egen spade, som stod vid fähusknuten, hade inte brunnit upp.

Eld

Men den gången Palkkio gick ut med bössan för att lägga beslag på den beryktade skatten i Rissa mötte han en sådan massa jävlar att han fick skjuta så mycket han bara hann. Då var det fullt krig i fjället och dundrade natten i ända. Men fastän Palkki-Pissi sköt alla djävlar han fick syn på fick han ändå ingenting av Rissaskatten. Se vidare ”Silverskatten i Rissa” som jag skrivit om.

Palkki-Pissi var nog den rätte att tampas med djävlar, han hade djävlar i sin själ, och djävlar kunde han sätta på andra – rätt från underjorden. På kyrkogården knogade han och slet om nätterna som ett djur i lag med de döda.  Där, i den vigda jorden, tillsammans med de döda, bodde de dödas andar, döingarna, jordfolket, pukarna, djävlarna, och dem kunde man väcka – om man bara hade kurage att gå ut på kyrkogården i mörka nätter och syssla med dem. En Tärendöbo hade både mäktiga ord och kraftiga medel – han bröt upp käkarna på ett lik med sitt eldstål och så började han tala med det. Soppero-Olli öppnade kistan och väckte liket med brännvin.

Andra vismän nöjde sig med att ta med sig jord från kyrkogården, och då fick de strax dödfolket i släptåg. En Jukkasjärvibo väckte dem med att säga: ”Alla fördömda själar, stig upp! Far och mor, vackert med de andra!”

Men en gubbe i Ullatti, en för länge sedan avliden dödgrävare och baggsnöpare, gick till körrgårn om natten, tog gravmull i nyporna eller vad han kunde komma över för ett likstycke, till exempel ett finger, och sade: ”Den som är av mitt blod, den som är i släkt med blodet mitt – ta nu och stig opp med sällskapet sitt och följ med..” Och då steg den kallade upp ur kyrkogårdens jord, så att man tydligt såg honom – det kunde vara en far, mor, ett barn eller någon annan blodsfrände, och sällskap hade han i följe. För det var sina närmast anhöriga man skulle kalla och väcka. När de var av samma blod som sin väckare hade han desto starkare rätt och makt över dem – och då kunde de inte vägra när de blev ombedda…

Visserligen var det ledsamt att besvära de avlidna och störa deras ro, men måste man så måste man, om man inte redde sig på egen hand.

I en näverdosa – metall fick det inte vara – förvarade Ullattigubben sedan vad han hade fått på kyrkogården. Och det var en mäktig dosa, i den bodde en hel släkt. Med hjälp av den kunde gubben göra det mesta, både läsa och lösa onda makter. Blodsfränderna i dosan besvor han än att bota någon sjuka, eller bara att bevaka rovlandet, eller ansätta någon tjuv eller någon annan illgärningsman.”

På detta sätt beskriver Samuli Paulaharju i boken Ödebygdsfolk lappmarkernas nåjder och vismän . Det enda jag kan göra är att konstatera att världen har blivit ett bra mycket tristare och gråare ställe sedan Piili-Einari, Noita-Jouni och Palkki-Pissi lämnade jordelivet och våra berättarkvällar för gott.

/Tommy

Annonser

5 thoughts on “De som en gång styrde – Lappmarkens nåjder och vismän

  1. Toppenbra skrivet som alltid av dig Tommy! 🙂 Vem behöver kolla på Game of Thrones, när vi själva har så många spännande historier ifrån Lappmarken! Tänk om någon skulle göra en film av dessa historier, den hade nog varit riktigt spännande!

Kommentarer inaktiverade.