När ett ungt liv släcktes i ödemarken

En bit i utkanten av den lilla byn Kuusihuornanen, närmare bestämt i början av Kuusipäävägen, bodde gubben Jatko med sin fru och deras djur. Gubben hade en rätt så bra jakthund men den var av den lite hårda typen som man inte ska ha lös i onödan. Namnet på hunden skiljer sig från olika källor men det är antingen Griffe eller Musti. När den var lös jagade den allt som den hittade, rev och åt upp allt som den kunde. Det är ju inte svårt att tänka sig konsekvenserna om en sådan hund kom lös när en renhjord drog förbi eller stannade och betade några dagar. Det stavas k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Fjällsamerna från Girjasbyn låg en vårkväll 1933 nära Kuusihuornanen med sin renhjord. Gubben Jatkos hund lyckades självklart rymma en kväll och drog direkt mot renhjorden där den började att riva ihjäl renar. I ren panik började renhjorden att spridas för vinden och lapphundarna hade fullt sjå med att försöka hålla ihop hjorden med en sådan marodör lös. En av renskötarna hade hört hundskallen ifrån lägret vart man hade slagit upp kåtorna, kom så snabbt till platsen på skidor och såg förödelsen. På renskötarens axel hängde ett gevär och det var nog på ren instinkt han drog iväg ett skott mot Musti som han skymtade på långt håll. Första skottet tog i bakkroppen och hunden skrek i högan sky så att det hördes ända till hans gårdsfolk. Ytterligare ett skott gick av men det missade och hunden fortsatte att skrika högt. Men när det tredje skottet small så hade Musti både jagat renar och tjutit för sin sista gång i skogarna.

Gubben Jatko som bodde nära hade hört allt och kom strax efter till platsen på skidor. Han såg sig omkring och såg alla de döda renarna och även hans döda hund. Vad som sades mellan de två männen får vi nog aldrig veta men jag tror inte att Jatko bjöd in renskötaren på fika, eller tvärtom.

En av de första gårdarna i Kuusihuornanen var Palon-Heikkis och där bodde sonen Benjamin med sin fru Selma och barn. Deras äldsta dotter Elin berättas det om att hon var riktigt flitig vad gäller arbete och inte tvekade att hugga i även om det ansågs vara ”karlagöra”. Hon brukade ibland hjälpa till att städa och fixa på den lite mera avlägsna Jatko-gården.

När hon en bara någon dag efter händelsen med Musti hade kommit till gården hade Jatko suttit vid köksbordet och laddat patroner till sitt gevär. Jatko hade haft två olika påsar för kulorna, den ena av skinn och den andra var av tyg, och kulorna i dom var av olika kaliber. Elin frågade Jatko om han skulle ut på tjäderspelsjakt när han satt där och laddade. Svaret hon fick var kanske inte det hon hade väntat sig. ”Nu ska jag se till att den där lappen ska få tjuta lika högt som Musti fick när han dog”. Elin berättade sedan hemma till sina föräldrar vad Jatko hade sagt och både Benjamin samt många andra hade då varnat honom för att göra något överilat och dumt bara för en hund.

En kväll lite därefter skulle en av Selmas kor komma till att kalva. Hon och Elin hade varit inne i ladugården och hjälpt det nya livet till världen. De hade därefter städat undan och gått ut ur ladugården för att få lite frisk luft. Då hördes plötsligt ett skott från Jatkos håll. Elin sprang direkt in till sin pappa Benjamin och berättade men han lugnade ner henne och sa att Jatko förmodligen bara hade provskjutit sin bössa och att man inte skulle fundera mer över det. Så blev det också.

Nu visade det sig snart att Elins farhågor hade varit sanna. Bara en liten bit från Jatko-gården hade renskötarna kommit åkande på kvällsskaren med sina skidor. En av dom var rendrängen Sarri som var i 25-årsåldern och var helt oskyldig till skjutandet av någon hund alls. Gubben Jatko hade gömt sig bakom en kulle och när dom åkte förbi tog Jatko sikte på Sarri. Han tryckte av ett skott som tog rakt i den unge mannens rygg och han föll så omkull på platsen med ett stön. Varken Sarri eller hans kompisar var beväpnade så de resterande flydde i full fart så fort de förstod att de hade med en komplett desperado att göra. Mot byn vågade man inte fara då skottet kom från det hållet utan man skidrade i full fart rakt fram mot byn Markitta som låg 12 kilometer bort. Helt utpumpade kom de fram till närmaste gård vart de bad folket där att ringa efter polis eftersom deras kamrat hade blivit ihjälskjuten.

Folket i gården ringde in till polisen i Gällivare som dock tyckte att det hela lät lite för otroligt för att vara sant. Man ringde därför från polisstationen till Benjamin som förutom lantbruket hade ett lastbilsåkeri och skötte om plogningen ut till byn. Polisen fick tag i Benjamin som svarade att han hört talas om att skott hade avlossats, men om någon var död, det kunde han inte säga. Polisen bad Benjamin att bege sig till den plats som renskötarna hade angivit som mordplatsen och se hur det hela låg till. För att kunna motivera en utryckning till en sådan avlägsen skogsby krävdes visst ordentliga bevis från polisens sida på denna tid.

Benjamin tog på sig kläderna och skidrade mot Jatkos gård. Vid skogsbrynet just förbi gården fann han mycket riktigt den unge Sarri som låg död. Hans blod hade färgat skaren alldeles knallröd och det var med en stor klump i magen som han tog vägen tillbaka förbi Jatko-gården för att kunna ta sig hem och ringa in till polisen. Nu blev det full fart inne på polisstationen inne i Gällivare må ni tro. Man lastade polisbilen med både handbojor, vapen, kälkar, skidor, filtar, ja allt som kunde tänkas behövas för detta ovanliga mordfall ute i ödebygden.

Väl i Kuusihuornanen åkte poliserna direkt till Benjamin och bad honom att följa med till Jatkos gård. Med all rätt var de rädda för att direkt närma sig en gård där man visste att en mördare gömde sig. Vid gården bad sedan polisen Benjamin att gå in och hämta ut Jatko. När han kom in genom stugdörren satt Jatko halvt avklädd vid köksbordet och hade just avslutat sitt kvällsfika. Benjamin sa att han skulle klä på sig och följa med ut för att tala med polisen men gubben vägrade och menade att han skulle gå och lägga sig. Då sa Benjamin att det var lika att han följde med självmant för annars skulle dom komma in och ta honom med våld. Gubben Jatko tänkte efter och lyssnade sen på Benjamins råd och följde med honom ut på gården.

Poliserna uppmanade Jatko att ta med sin flakkälke och följa efter dom vilket gubben också gjorde. När dom kom fram till platsen där Sarri låg död frågade poliserna om gubben visste vad det var som låg där. ”Ja, inte annat än jag kan se så är det en död lapp!” svarade Jatko. Polisen frågade om det var han som gjort det här och på det svarade han att ”Näää, vem som gjort detta har jag ingen aning om!”. Därefter beordrades gubben barskt att lyfta upp Sarri på kälken och därefter dra honom till landsvägen. Väl framme vid vägen tog Jatko sats och försökte välta kälken mot plogkarmen, men Benjamin var kvickt framme och lyckades behålla kälken på rätt köl.

Jatko fängslades och polisen kunde sedan lätt följa de färska spåren från skottplatsen till en närliggande lada vart man sedan återfann de båda kulpåsarna. Alla bevis säkrades och Jatko anhölls som skäligen misstänkt för mord, något som han förnekade från allra första stund och så länge han levde. Vid tinget framkom att den dödande kulan var av samma typ som hittats i en av kulpåsarna men han nekade till att kulpåsen någonsin tillhört honom. Om det är sant eller inte vet jag inte, men det sägs att man stängde in Jatko med liket i över tre dygn för att få ett erkännande men det fick man aldrig. Senare vid tinget kunde Elin dock intyga att påsen tillhörde Jatko och gubben dömdes senare till ett långvarigt straff för sitt vansinnesdåd.

Jatko som kom från Tornedalen hade inte några släktkopplingar till Kuusihuornanen och kom efter många år ut från fängelset men återvände aldrig till byn. Jatko-gården i utkanten av byn som revs ner och är nu borta för alltid. Går du idag upp från Kuusipäävägen, genom skogen i Kotamaa så kommer du upp på kullen där gården en gång låg. Där finns en äng och utspritt ligger en del husgeråd som gamla hinkar och annat kvar för att vittna om att någon en gång har bott där. Över Sarris minne ska en mässingsskylt ha blivit uppsatt vid ett träd där han blev mördad men den har jag aldrig kunnat finna. De äldre säger att man högg ner det trädet under storavverkningarna och tog då lös skylten. Den har sedan tyvärr försvunnit någonstans.

Om händelsen jag just skrivit om här ovanför berättas att de gamla människorna i byn skämdes mycket över och inte gärna drog fram i ljuset. Jag känner än idag, nästan hundra år efter händelsen, precis samma sak. Jag vill inte att platsen där jag mer eller mindre vuxit upp och har en så hjärtlig koppling till någonsin ska förknippas med en sån sak. Men det som har hänt kan jag inte ändra på och samtidigt är det onekligen ett stycke historia. Jag har också tidigare sett en version av denna händelse som gjorde mig illa berörd. Den var starkt omgjord och byggde på att djupt hat och starka motsättningar fanns mellan bofasta och nomader. Några större motsättningar mellan nomader och bofasta än det fanns inbördes i grupperna har aldrig funnits här uppe, i alla fall inte innanför lappmarksgränsen. Den som säger något annat har sett alldeles för många västernfilmer och har samtidigt ett mycket stort glapp i sin kunskap. Tvärtom berättas av de gamla att det var en mycket rolig tid när fjällsamerna kom ner till skogslandet under vintrarna. Det blev liv och rörelse i byn och man återsåg vänner och bekanta som återkom varje år. Fjällsamerna hade hand om de renar som byborna ägde och i gengäld tog byborna hand om får och getter som fjällsamerna i sin tur ägde, och på så sätt hade man ett ömsesidigt utbyte av varandras livsstilar.

En fantastisk kvinna, som idag tyvärr inte finns med oss längre, berättade för mig om denna händelse och hur hon upplevde det när man fått höra om det. Hon var så pass stor vid händelsen att hon minns hur förfärade alla varit när budet kommit till Pålnoviken på andra sidan Torneträsk där familjen bodde i sin kåta. Budet som kunde berätta om den unge Sarri som genom en vettvillings handling hade fått sitt liv släckt, i nådens år 1933.

/Tommy Rapp

Annonser

8 thoughts on “När ett ungt liv släcktes i ödemarken

  1. Jatko bodde i Satter efter denna händelse. Han hette Johan och kallades Juho i byn. Om honom finns det många historier och han verkar ha varit en mycket barsk man som många var rädda för men som alla respekterade. Han kom från Jierijärvi ursprungligen. Hans timrade stuga låg ca. 50 meter från vår stuga i byn.

    • Där ser man ! Jo, vi pratar också om Juho när man berättar om historien men jag hade faktiskt ingen aning om att han hamnade i Satter. Här har det sagts att hon for mot Överkalix och kusten men nu vet jag bättre ! 🙂

  2. Man borde skriva en hel del om Nuortikon Mari. Hon och hennes piga Lotta slog ihjäl mängder med nasare, ryssar, äldre, barn och zigenare. Mari lockade ut dem i skogen och Lotta slog ihjäl dem med en yxa, en efter en. Nordkalottens största seriemördare fanns i Nuortikon, ca 1880-1890. Men de dödade inga nattavaarabor, påpekade byborna och de gav gåvor som de stulit från de mördade till fattiga nattavaarabor. Nordkalottens Mari Hood och hennes vaprendragare Lotta.

  3. Inte ens norra sverige är befriade från galna mördare… 😦 Men att mena att det itne fanns motsättningar mellan samer/nybyggare vette tusan. Kan det vara mer så att de finkstalande och de nybyggare som var av smaiskt urspring kom bättre överrens och det var svensk-svenskar som ibland, skapade problem däremellan? Eller ja, folk som inte förstod bättre, som Herr Jatko som uppenbart ansåg sin hund vara mer värd än ett par renar och en lapps liv. Jag tror inte att så mångasamer avsagt sig sitt samiska arv helt utan orsak. Samer blev ädligt illa behandlade i Piteå och det var ju också Lappmarker. Ett förtryck som pågick hundratals år innan 1930-talet? Så motsättningar fanns nog där trots allt men knappast där släktband, språken och kulturen var gränsöverskridande? Blir nyfiken, är det en film du tänker på? Jägarna? Upproret i Kaitokeino? 😀

    • Vart det finns människor finns också motsättningar och självklart har man bråkat genom åren. 🙂 Det jag ville påpeka, kanske något dåligt formulerat, är att det aldrig utspelat sig någon motsättning alá nybyggare-indianer som faktiskt några vill påstå! Sen tror jag att ju längre du kommer från kusten och de svenska nybyggarna, desto mindre stridigheter har det varit. Man bråkade och förde varandra inför tinget, men att det var nybyggare kontra renskötare var inte en självklarthet. Det kunde vara renskötare mot renskötare, nybyggare mot nybyggare och nybyggarsamer mot renskötare. Jag vet inte hur det ser ut i andra lappmarker, tex. Pite lappmark då jag inte läst något om det men kanske jag fortsätter där en dag. 🙂

      Mvh

      Tommy

  4. Han Kallas för Kello -Juho i min släkt. Han var min farmors farbror när han var tretton år så sa hans far åt honom att han hade ätit tillräckligt vid hans bord och det var bara att trampa iväg . Mig veterligt satt han på Pite fem fem ( Furunäsets mentalsjukhus ) när hans bröder Henning och Fredrik Henninkki ja Feeto ( som kom hem från Amerika på besök Fredrik ) fick ut honom därifrån .Sedan skall han ha flyttat till Järämä ( Satter )

Kommentarer inaktiverade.