En rysk spion är lös i lappmarken

Den stora ofreden, eller ”isoviha” på finska, varade från år 1700 till 1721. Det hela började med det nordiska krigets utbrott år 1700 och fortsatte med ryska ockupationen av Finland år 1713 till 1721, som då var en del av det svenska riket. Efter den ryska segern vid Poltava 1709 intogs de finska städerna Viborg och Kexholm 1710 av ryssarna vilka 1714 hade tagit kontroll över hela Finland. Den gamla förvaltningen kollapsade totalt och ett rent kaos utbröt. En mycket stor del av landets befolkning var på flykt och ryska trupper började att härja i krigets spår.

Inte ens den isolerade lappmarken fick vara ifred för ryssarnas härjningar och plundringar. De vällde in på svenska sidan över den frusna Torneälven och satte skräck i våra förfäder som redan hade det tufft då det härjade många sjukdomar här uppe under den tiden. När tinget ska hållas i Jukkasjärvi konstateras att lappallmogen är helt förskingrad och ute på flykt, endast ett fåtal nämndemän var på plats. Men på tingsstället i Enontekis fanns en del folk som var på flykt undan de ryska trupperna och det är från detta ting som vi får denna historia.

Den 11 mars 1717 berättade bruksinspektören vid Kengis bruk, Lars Sandell inför tingsrätten i Enontekis om sin beklagliga flykt undan ryssarna ifrån Kengis bruk upp till Munioniska. Just efter påsktid hade det till fots även anlänt en främmande person till Munioniska. Han hade utgivit sig att vara en flykting, men hade redan efter bara några dagar börjat att ställa frågor till kvinnor och barn runt om i byn.

Han skall bland annat ha frågat om ortsborna hade några kojor ute i skogen dit dom hade fört sina värdesaker och om bruksinspektören Sandell samt några andra borgare från Torneå ägde något silver, pengar, koppar eller annat värdefullt. Han hade även gått runt i byn och genom gluggarna till fähusen räknat och sammanställt allt boskap i byn. Flyktingen ska sedan ha sagt sig åter vilja färdas ner mot Övertorneå socken. Dit hade ryssarnas härjningar sedan länge nått och han ska även under sin tid i byn alltid berömt ryssarna och sagt hur bra folk det var.

Detta gjorde byafolket i Munioniska minst sagt misstänksamma om att han var en rysk förrädare och spion. Detta i synnerhet sedan han under sin så kallade flykt gått från bruket i Kengis ända upp till Munioniska på bara två dagar. En sträcka på 15 mil, därtill helt ospårat och han ska även enligt flera vittnen ha skurit märken uti träden efter sin väg. Med anledning av allt detta hade inspektör Sandell känt sig mer eller mindre tvungen att gripa mannen för att skydda sig själv och andra. Efter att ha tagit ifrån honom hans kniv sattes han i fotfängsel vilket han fått gå i under en vecka, dock alltid under sträng bevakning av Sandells folk.

När sedan ryktet nådde dom att ryssarna nu nått fram till bruket i Kengis och  Pajala hade Sandell och många andra inte vågat drista sig kvar i Munioniska. Allt folk hade begett sig uppför älven till Karesuando, en mil ifrån Enontekis vart tinget nu hölls. Den ryske spionen hade gjort allt han kunde för att få slippa följa med till Karesuando och hade även visat en stor glädje över vetskapen om ryssarnas ankomst till Kengis. Han ska ha brustit ut i ett stort leende och sagt att nu skulle Sandell få betala för att han hade fängslat honom. Detta intygades av Sandells folk och drängen Jacob Qwist som nu var närvarande vid tinget.

Inspektören berättade att han under denna nya flykt saknat både pengar och mat men ändå inte hade kunnat tänka sig att släppa lös fången. Efter att han hade släppt lös mannens fotfängsel ska han själv ha bevakat mannen under hela den långa fotfärden upp till Karesuando. Sandell berättade att han väl i Karesuando hade övertalat bonden och tolvmannen Nils Nilsson, där han nu hade sitt uppehälle, att förse mannen med mat då han själv började att lida brist på föda. Sandell ville nu att tingsrätten skulle examinera denna man och vilka skäl han hade att vistas här i lappmarken. Eftersom både inspektör Sandell, fogden Jacob Graap, prästen Johan Wegelius och allmogen som närvarade knappast kunde tro något gott om denna man så befalldes att han skulle inställas vid tinget vilket också skedde.

Mannen som steg fram inför tinget hade en frodig skäggväxt i ansiktet där grått skägg av en handbredd var insprängt i mitten. Hans hår var grått det med och hängde ända ner till axlarna. Han bar kläder av vadmal och såg allmänt slarvig och misskött ut.

Rätten frågade Sandell och tolvmannen Nils Nilsson som hade haft mannen i förvar om vilket språk mannen talade. De svarade enhälligt att han ska tala finska, och ibland även en så ren svenska som en inföding. Genom tingstolken Abraham Abrahamsson tillfrågades mannen på finska om hans hemort, namn och även om hans föräldrars namn. Mannen svarade ingenting på frågan utan stirrade bara ner i golvet i tingssalen under tystnad. Irriterad ställde nu tingstolken samma fråga på svenska och fick nu ett svar. Mannen svarade att hans namn var Johan Henriksson Kennil, född av bondeföräldrar uti Limmpo socken i Ketoma by vart det ska finnas sex gårdar.

Han tillfrågades vidare vilka ärenden han hade här i lappmarken? På frågan svarade han att han, liksom många andra goda människor, var på flykt undan fienden och bara försökte klara sitt livsuppehälle. Varför hade han då gått runt i bygden och frågat om folks egendom och räknat deras boskap? På den frågan svarade han ingenting och rätten fortsatte att fråga var han var döpt och av vem ? Han svarade att han var döpt i Limmpo av en präst som hette Litwius.

Vidare frågades mannen vart han hade tagit sin nattvard och för hur länge sedan det var? Han svarade att han senast tagit nattvarden förra sommaren i Kemi och då frågades om han hade kvar prästens attest på det, vilket han inte hade. Här vid inföll inspektör Sandell och tolvmannen Nils Nilsson som berättade att han hade sagt för dem att han inte hade tagit nattvarden på ett år, och menade att han i verkligheten är en ryss.

Tolvmannen Nils Nilssons dräng, Per Persson Ullat i Karesuando intygade tillsammans med en bonde från Juoksengi vid namn Olof Filipsson att de åtskilliga gånger i både Munioniska och Karesuando sett honom be böner med korstecken. Han ska även under denna tid ha frågat mycket om posten och när man nu frågade honom detta så visste han ingenting i frågan.

Inspektörens dräng, Johan Qwist som vaktat mannen sade sig också ha sett mannen göra korstecknet samt att han när han vill ska kunna tala en mycket god svenska, vilket han hört med egna öron. Rätten tillfrågade denna Kennil om vilken tro och religion han hade samt om han trodde på uppståndelsen. Han svarade sig vara kristen och efter att under en bra stund tittat ner i golvet yttrade han sig om att han trodde på den svenska trons uppståndelse. Rätten ville ha ett utförligare svar och bad honom utveckla svaret på vilket den fick svaret att han trodde att när kroppen föll så blev den där liggandes. Inspektör Sandell och kyrkovärden i Enontekis vid namn Måns Eriksson anförde att han flera gånger utlåtit sig på samma sätt inför dom.

Mannen tillfrågades nu om han trodde att det fanns ett helvete ? Han lyfte då sin blick från golvet och log. Man kunde inte få ett ord ur honom vidare om saken, antingen för att han inte visste dess innebörd eller för att han inte ville höra ordet.

Kyrkovärden Måns Eriksson berättade att han stått för Kennils uppehälle för några dagar sedan. Mannen ska då ha räknat hans boskap genom fähusgluggen samt alla föremål av tenn, koppar och järn i hushållet. Vidare hade han frågat mycket om alla vägar till byn som man kunde färdas efter med skidor eller bakom ren. På denna anklagelse svarade Kennil inte ett ord.

Befallningsman Jacob Graap berättade att han med förundran märkt med vilken kraft och fart som denna man hade flytt till fots ifrån Pello upp till bruket i Kengis, vilket är hela fem mil. På morgonen hade Graap kört förbi mannen en liten bit utanför Pello och han kom vid middagstid till en by kallad Kardis vart han selade av sin ren och släppte den på bete. Han hade därefter satt sig ner och rökt en pipa tobak och innan han rökt klart ska mannen ha dykt upp i byn och begärt mat av gårdsfolket vilket han också fick. Graap fortsatte strax därefter sin resa och lämnade mannen bakom sig men ska inte ena ha hunnit vara framme vid bruket i Kengis i ens en timma innan mannen dök upp även där. Han berättade att bönderna vid bruket som nu var på flykt hade känt igen mannen när han dök upp där. Då bönderna hade varit posterade i Kakama hade mannen dykt upp där och utgett sig vara en tiggare. Snart hade han försvunnit och det tog inte många dagar innan fienden kom och angrep dom. Graap tillfrågades av rätten om namnen på bönderna men sade sig inte ha lagt det på minnet och ej heller tänkt vidare på det förrän han nu här i Enontekis kände igen mannen.

Graap fortsätter sin berättelse och säger sig ha hört att så fort denna man i förflutna år har visat sig i Torneå så ska fienden strax därefter ha angripit ryttarvakten. Detta gjorde att Major Brandenburg i Torneå som då förde kommenderingen ska ha misstänkt mannen för att vara en rysk spion och således låtit ta fast honom. Man hade skickat bud efter General Major Lesbane som examinerat mannen men sedan släppt honom på fri fot. Inte kort därefter hade ryssarna åter igen angripit Torneå och överrumplat posteringarna.

Johan Henriksson Kennil tillfrågades om det var sant att han hade blivit tillfångatagen som Graap nu hade berättat ? På det svarade han att så var fallet samt att General Major ska ha släppt lös honom efter examinationen. Rätten frågade nu honom vart han hade tänkt att bege sig om han skulle bli på fri fot, och på det svarade Kennil att han tänkte bege sig till Övertorneå. Inspektören sa då till honom att ”du har både mat och uppehälle här på orten vart åtskilliga flyktingar nu befinner sig och ändå tänker du bege dig söderut helt själv och utan att veta något om var fienden befinner sig?” Kennil svarade ingenting utan stirrade bara ner i golvet.

Rätten frågade Kennil varför han hade märkt träd efter sin flyktväg och på det menade han att det var för att han skulle hitta sin väg tillbaka. När man då frågade om han hade mer bråttomt än andra att ta sig tillbaka fick dom bara ytterligare tystnad till svar. Efter det lät rätten genom tolvmannen Nils Nilsson och kyrkovärden Måns Eriksson undersöka om denna Kennil bar något kors runt halsen som den ryska nationen berättades bära. Något kors kunde de inte hitta men befallningsman Graap berättade att deras spioner sällan bar sådana kors utan att de brukade rita kors framför sig på marken vart deras korsning och bön förrättades.

Härnäst tillfrågades de närvarande bönderna om någon kunde känna igen denna person som ska ha varit och spionerat i Torneå? Olof Filipsson i Juoksengi steg då upp och intygade att denna person hade vistats några dagar vid bondeposteringen i Kakama innan fienden hade stormat dom. Olof tillfrågades om han hade uppehållit sig länge hos dom samt om någon frågat honom vart han tänkte bege sig? Olof svarade att han strax efter hade försvunnit och som han visste hade ingen frågat honom vart han tänkte bege sig.

Rätten frågade nu Kennil vart han hade uppehållit sig under de två år som han hade varit på flykt undan fienden ifrån sin egen socken och om han hade varit i fiendens händer? Han svarade att han hade varit i Torneå och Kemi socknar och att han hade blivit fasttagen av fienden förra hösten i Kemi. Rätten frågade om hur pass stor styrka fienden var samt om de hade gjort honom illa? Han sa att de inte hade pratat med honom alls och strax hade släppt honom, om dess styrka visste han inget att säga.

Rätten kunde nu inte komma något längre med denna Kennil. Men eftersom vittnen intygar att han använder kors vid sina böner och att han varken förstår innebörden eller tror på uppståndelsen eller helvetet så lär han inte vara av den svenska lutherska religionen utan en rysk spion. Därtill fanns en hel hög med bevis som pekade mot att han hade illasinnade avsikter med sin färd hit upp till lappmarken. Han hade under sin färd märkt ut sin väg i träden och väl framme i byarna börjat fråga sig runt om både värdeföremål och boskap. Därtill ska han ha högljutt ha glatt sig över fiendens ankomst till bruket och därtill fanns flera andra omständigheter som gjorde att han var starkt misstänkt för att vara en rysk spion. Med anledning av dessa orsaker såväl att den närvarande allmogen och flyktingarna högljutt anhöll att denna person ingalunda kunde släppas lös, blev han så slagen i järn. Han lämnades därefter under tolvman Nils Nilssons bevakande för vidare prövningar i högre domstol.

Om denna Johan Henriksson Kennil livsöde vet jag inget mera. Han blev förmodligen senare förd ner mot kusten och Torneå vart han ställdes inför en ny prövning. Med de bevis som ställdes mot honom här ovanför så tror jag att han förmodligen inte klarade sig ur det hela med livet i behåll.

/Tommy Rapp

Annonser