Patto-Podnie och yxan som ingen rost kunde bita på

Konstnären John Bauers version av Stalo.

Vid en seite inte långt ifrån Gällivare, som i gamla tider varit Nederbysamernas (de som bodde på Gällivaredelen av Sjokksjokksbyn) Stuoramus Passe, det vill säga deras allra största helgedom, liksom stenen på Aranoive varit Kaitumlapparnas, låg en gång en stor järnyxa som ingen rost kunde bita på.

Yxan ska ha kommit till seiten då en same vid namn Patto-Podnie (Patto-gubben) i äldre tider kommit att drabba ihop med en Stalo (bergstroll) då han hade märkt att Stalo skulle ha ihop det med hans dotter. Att just så var fallet kunde Patto-Podnie konstatera då han hade sin koja vid en stor myr. Hans dotter gick över myren varje dag och när han märkte att hon slutade bli blöt om fötterna när hon kom hem så förstod han vad som var på gång. Stalo hade blivit kär i hans dotter och bar henne över myren så hon skulle slippa bli blöt om fötterna.

Han försökte på alla sätt att förgöra jätten men han förstod snart att han inte var mäktigare än Stalo. Patto-Podnie hade då ropat till seiten vid Stuoramus Passe om dess hjälp. Men då det ville sig så att Stalo gjorde likadant kunde ingen av dom få överhanden om den andra. För ty allt vad gubben lovade ut att ge till sin hjälpare, det lovade Stalo han med, och det blev jämn match. Omsider lovade samen sig vilja ge den yxa som Stalo hade i sin hand till seiten. I samma stund han sa det så blev han starkare än jätten som då fick sätta livet till. Ända från den tiden har yxan blivit kvar vid samma sten som ett tack från Patto-Podnie som med hjälp av seiten besegrade Stalo.

Inte den aktuella yxan men i alla fall en yxa 🙂

Denna yxa blev hösten 1745 bortförd av en Kaitumsame vid namn Knut Mickelsson Perik, som i dess ställe ska ha lovat att lägga dit hornen och benen av en oxren, vilket han förmodligen också gjorde för att inte dra olycka över både sig själv och andra i hans omgivning. Men Perik ångrade sig senare och återförde yxan till Stuoramus Passe. För att visa sin vördnad så behängde han yxan med ett löv i silver och yxan var nu tillbaka vid sin plats. Det sägs även att yxan ska ha använts för att slakta offerrenar vid platsen.

Nederbysamernas allra största heliga plats, Stuoramus Passe, brändes upp i guds namn av svenska kyrkans missionär Jonas Zelberg den 21 juli 1747. Offerplatsen innehöll enligt uppgifter fem seitar och stora högar av renhorn och den låg på en udde vid sjön Saivo, söder om Dundret. Enligt en gammal uppgift ska yxan vid samma tillfälle ha tagits från offerplatsen och sedan länge ha förvarats i kyrkan i Gällivare. Vart den nu befinner sig har jag ingen aning om, men säkerligen ligger den i något museums förråd.

Denna historia hittade jag dels i boken ”Beskrivning av de till Sverige tillhörande lappmarker” skriven 1747 av Pehr Högström och i boken ”Resa genom Norrland och Lappland till Sulitelma och Gellivare år 1834.” av Jon Engström.

Berättelser om Stalo återfinns på många håll i den samiska mytologin och den här är rolig tycker jag eftersom det är en så gammal historia, nästan 300 år, och att den berör det område vart mina förfäder länge levt.

Författaren Valdemar Lindholm (1880-1947) skrev ner många historier varav en var en bearbetad version av Patto-Podnie och Stalo. Han byggde nog ut sin historia från den som jag skrivit ner och som Pehr Högström alltså skrev ner 1747. Det finns också en text från herr Lindholm som jag tycker om;

”Det är som om det hade kommit trolltyg över folket häruppe nu. Glädjen är slut. Fiolen hänger dammig och osträngad på väggen; – det är dött och tyst på logen, där förr dansen gick om sommarkvällarna. Ungdomen är gammal vid tjugo år. Saga och sång ha tystnat vid brasan om vinteraftnarna och aldrig mer se getapojkarna vittror och underjordiska väsen i skogen och bergen.

Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen. Men glädjen är borta.

Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger. Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo vitterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem.

Glädjen är död. Livet är borta. Människorna bli arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer. Och snart skall också skogen vara borta. Ve då, ve och åter ve över skogsskövlarne, över skogens mördare! ”

– Valdemar Lindholm

 

/Tommy

Annonser

2 thoughts on “Patto-Podnie och yxan som ingen rost kunde bita på

  1. Tack Tommy! Vi behöver mer sagostämning!! Om vi trodde mer på alla gamla berättelser om skogens väsen skulle vi nog vara mer rädda om den…

    • Så är det ! Sen ska man komma ihåg att i nästan varje berättelse finns något som är sant och berättar något. I den här berättelsen får vi tex veta om offerplatsen som faktiskt funnits och som blev bränd av Jonas Zelberg 1747. Ingen död skog vill jag ha, utan en skog med många berättelser som lever. 🙂

Kommentarer inaktiverade.