Elin Larsdotter Heiva – Lappmarkens färgstarkaste kvinna

Under många år har jag gått igenom mängder av sidor med domböcker för lappmarkerna. Jag kan därför säga att en kvinna som Elin Larsdotter Heiva inte växer på träd i lappmarkens 400-åriga rättshistoria. Att leva så pass skandalomsusat som hon gjorde på sin tid gör att man undrar om det inte var nära att hon brändes på bål. Man får vidare anta att hon inte hade ett allt för bra rykte i bygden, men man får vara tacksam för den hon var. Utan henne hade kvinnans synliga historia i Torne Lappmark varit betydligt tråkigare. Men vem var då denna Elin Larsdotter Heiva ?

Elin föddes omkring 1679 i dåvarande Siggevaarabyn som tillhörde Torne Lappmark. Släkten Heiva har under längre tid varit knutet till skattelandet Vaikko varför vi kan anta att även Elin hade en koppling dit. Elin Larsdotter Heivas mamma är inte känd, och hennes fader är enbart belagd via barnens och anhörigas namn. Hon hade en faster vid namn Anna Jonsdotter Heiva som var gift med länsmannen Olof Törnqwist i Soutojärvi. Med den informationen får vi så fram att faderns namn måste varit Lars Jonsson Heiva.

Siggevaara sameby inom det gula området som var Torne Lappmark.

Hon hade åtminstone två bröder, Mats och Anders Larsson Heiva som också lämnat en del spår efter sig i domböckerna. Den skogssamiska släkten Heiva är en mycket gammal släkt i området och hennes bror Mats Larsson Heiva återfinns i området omkring Vettasjärvi vart hans son Jonas Matsson Heiva tar upp det första nybygget omkring 1738. Man kan om det läsa i Jukkasjärvi dombok att ” det kiärade Lappen Jonas Madsson Heifwa ifrån Wettesjerf, som nu begynt idka Landtlefwerne och skattar 16 öre Silfvermynt åth Cronan..”

Hela Heiva-släktet återfinns ofta på tinget vart de står anklagade, eller anklagar någon annan, för diverse stölder, intrång och småbrott. När man läser vidare så undrar man verkligen vilka människor detta var som anklagde släkt och vänner för det ena och andra, men som i slutändan ändå levde ihop. Jag kommer nog säkert också att skriva om den släkten i framtiden då jag går in i den väldigt många gånger. Det finns också en del information att söka på nätet för den som vill veta mer om släkten Heiva bakåt där stamfadern för släkten skulle ha varit en nåjd som ”for runt i bygden och brukade spåkonst”.

Elin gifte sig efter mycket om och men med den finske nybyggarsonen Jöns Mikkelsson Uhlat från Ullatti och deras förhållande verkar ha varit knepigt, precis som de båda också verkar ha varit. Se vidare ”Nybyggarsläkten Uhlat från Ullatti” för mer info om Uhlat-släkten.

Elin var under sitt liv renskötare och tog hand om framförallt de renar som tillhörde bruksfolket i Svappavaara och Junosuando. All transport under vintern denna tid, och ännu en bit in på 1900-talet, skedde med renar. Därför var alla boende inom lappmarken i stort behov av bra dragrenar och då behövde man också självklart någon som vårdade dom under tiden du hade annat för dig.

Lantbrevbäraren startar sin postrunda från postkontoret i Haparanda år 1923. På vissa håll i Norrbotten skedde postgången med ren ända fram tills 1950-talet.

Första gången vi möter Elin Larsdotter Heiva är under marknadstinget i Jukkasjärvi år 1704. På detta sätt börjar hennes historia;

År 1704 ställdes inför rätten den 25-åriga lappflickan Elin Larsdotter i Siggevaara by. Omkring midsommartid 1703 hade hon fött en pojke som dog vid födseln och nu tillfrågades vem den rätta fadern till barnet var. Hon svarade att Anders Knutsson, brukskarl vid masugnen, hösten 1702 hade varit tillsammans med henne i renskogen under en tid. Han hade då lovat henne att de skulle gifta sig och således hade de kommit nära varandra och hon hade blivit med barn.

Anders Knutsson blev framkallad inför rätten och fick delge sin version på det hela. Han berättade att han för fyra år sedan tilltalat denna Elin om äktenskap och då sovit med henne, men aldrig efter det. Detta för att hon senare inlät sig med en annan friare nämligen Mikkel Uhlats son, Jöns Mikkelsson i Siggevaara by. På grund av detta så vände han sig ifrån henne.

Elin höll vidare fast vid sin version att Anders hade kommit till skogen vart hon höll till med renarna och att de då skulle ha haft sex och hon blivit havande. Anders svarade att han och några till hade varit i renskogen med henne år 1702 men att inget då hade hänt utan bara en gång för fyra år sedan. Han visade nu upp en attest utgiven och underskriven av kapellan vid Kengis bruk, herr Michael Constenius och hustrun till bruksskrivaren Samuel Mört, Gjertrud Staffansdotter, samt hennes två systrar Maria och Agina. Dessa tre damer intygade att Per Jönssons hustru Brita i Juoksengi hade av Elin själv fått höra att Anders inte var fader till barnet, utan en man vid namn Mickel Mickelsson.

Efter lite bearbetning från rätten så erkände Elin att det var hennes gamla husbonde Mickel Mickelsson som var fader till barnet. Han var ogift vid tillfället men hade nu gift sig. Elin berättade att han hade lovat henne en fin ren och att annars göra henne gott om hon skyllde över det hela på brukskarlen Anders Knutsson. Om så inte skedde skulle hon aldrig få sätta sin fot på hans gård igen.

Mikkel Mikkelsson framställdes inför rätten och ville först neka till det hela. Han ville att Elin genom ed skulle intyga att hon aldrig hade legat med Jöns Mikkelsson Uhlat, vilka han ska ha sett rådde en stor vänskap emellan. Elin lade handen på den heliga boken och intygade att hon aldrig varit med Jöns. Först därefter tog Mickel Mickelsson på sig faderskapet.

Anders Knutsson dömdes till böter om 40 mark silvermynt för mökränkning, Mikkel Mikkelsson och Elin Larsdotter till 40 mark silvermynt var, av vilka Mikkel skulle betala hälften av hennes böter samt 15 mark silvermynt extra då hon under denna tid hade tjänstgjort hos honom som piga. De dömdes också alla tre att stå en söndag på pliktpallen och därefter att fullgöra absoltion i kyrkan.

En version av pliktpallen.

År 1708 hittar vi i Jukkasjärvi dombok skrivet att Jöns Mikkelsson Uhlat under äktenskapslöfte hade legat med sin dåvarande tjänstepiga Elin Larsdotter Heiva som då också hade blivit havande. Därtill hade han också gett henne fem stycken silvermaljor i fästningsgåva och således var enligt rätten äktenskapet fullbordat.

Så långt frid och fröjd kan tyckas, men 1709 brakar det lös igen. Läget är ändrat och nu vill de inte längre gifta sig med varandra. För det så döms de båda till böter om 40 mark silvermynt för att ha fått barn och för att de haft sex utan att varit gifta. Ella ska dessutom stå tre söndagar i pliktpallen och sedan få absoltion i kyrkan. Man skulle kunna tro att Jöns & Elins historia slutar med denna skilsmässa, men inte det.

Ytterligare ett år passerar och tinget i Jukkasjärvi år 1710 hålls. Inför rätten stiger tolvmannen Henrik Eriksson Lodwijk från Keinosuando. Han berättar hur han tillsagt Jöns Mikkelsson Uhlat och Elin Larsdotter Heiva att infinna sig till tinget så deras olovliga sammanlevnad kunde granskas ordentligt. Men eftersom han nu ser att de inte infunnit sig ber han om ursäkt inför nämnden. Nämndemännen talade sinsmellan att det förekom ett fult skvaller ibland allmogen att Jöns och Elin levde ihop utan att vara gifta, detta trots att de redan pliktat tre gånger för det. Lappfogden Stiegman beordrade att de ovillkorligen skulle framskaffas till nästa ting för utredning av saken.

Om deras olovliga liv ihop nämns inget mer i domböckerna, troligen eftersom de slutligen gifte sig innan 1711 års ting eller på annat sätt ordnade upp det. Om detta vet vi dock inget eftersom det inte finns någon vigselbok för Jukkasjärvi från de åren bevarad. Men eftersom det blir tyst så måste de löst detta på något sätt.

Redan året efter är det dags igen för Elin att infinna sig på tinget. År 1711 anklagar änkan till bruksskrivaren Samuel Mört, Gjertrud Staffansdotter sin renvakterska Elin Larsdotter Heiva för att 1709 ha fört bort och gömt två stycken tvåårsrenar (oraker) samt under innevarande år ha fört bort en stor oxren och tre kalvar. Hon vill enligt åtalet ha ersättning för de bortförda djuren och att Elin skulle få sitt straff. Elin erkände direkt inför rätten att hon slaktat en tvåårsren som tillhörde Gjertrud i brist på mat och pengar.

Gjertrud framkallade sedan sitt vittne Johan Henriksson från Tärendö som intygade att Elin hade sålt en ren med Gjertruds renmärke till sin faster Anna Jonsdotter Heiva för ett år sedan. Till detta kunde Elin inte heller neka och hon hade nu således två stulna renar på sitt samvete.

Nämndemannen Henrik Loica vittnade sedan om att han i höstas när snön kommit hade tillfrågat Elin om en oxren som tillhörde Gjertrud, och som de visste hade varit sjuklig lite innan. Elin hade då svarat att den hade repat sig väl och mådde bra. När hon en tid senare flyttade med renarna till ett annat ställe hade oxrenen varit fullt frisk enligt Elin. Elin menade inför rätten att den renen hade varit välbehållen ända fram till Mickelsmäss och sedan sprungit bort i skogen, vart visste hon inte. Hon hade senare varit och sökt efter renen i andra byar, bland annat hos Anders Pikkari och Johan Nilsson Keisari och då hittat två renar döda. Hon ville nu återlämna skinnen efter renarna och visade upp två skinn för rätten. Dessa visade sig då dels vara slaktade (förmodligen hål efter nackstick med kniv som bevis för slakten) och därtill fanns inte heller Gjertruds märke i öronen. Elin hade nu satt sig i en svår sits, minst sagt.

Det behövdes inte mycket vidare till bearbetning av rätten innan Ella erkände att hennes man Jöns Mikkelsson Uhlat, samt hennes bror Anders Larsson Heiva var de skyldiga. I hennes frånvaro hade de slaktat den ovannämnda oxrenen och noga fömanat henne att inte säga något eller berätta om det för någon då hon kom hem.

Elins bror, Anders Larsson Heiva framkallades och bekände på rak arm sig skyldig till att ha slaktat renen med sin svåger Jöns Mikkelsson. Han menade dock att Jöns ska ha varit den som dragit igång det hela.

Elin dömdes till att antingen återställa två renar till Gjertrud, eller betala dess värde om 8 daler kopparmynt. Därtill skulle hon böta tredubbelt för stölden, alltså åtta daler silvermynt och genomgå absoltion i kyrkan. Men eftersom hon saknade pengar fick hon avtjäna ett fängelsestraff istället.

Hennes bror Anders dömdes till att ge Gjertrud en oxren eller om så inte kunde ske att betala henne åtta daler kopparmynt för den slaktade oxrenen. Därtill fick han tredubbla böter på det stulna beloppet, det vill säga åtta daler silvermynt. Anders visade sig sakna pengar även han och fick också sitta en tid i fängelse för sin renstöld. Jöns Mikkelsson Uhlat fanns inte på plats vid tinget men länsmannen beordrades att ordna dit honom till nästa ting. Han dök upp på tinget året efter och berättade då att han redan betalt sin skuld till Gjertrud och blev samtidigt dömd till böter om åtta daler silvermynt för sin stöld.

Nästa mål för dagen togs upp inför nämnden och samen Anders Jonsson Pikkari stegade in i tingsstugan i Jukkasjärvi. Han berättade att det under fem års tid hade försvunnit åtta renar, 53 renostar, en renhud av sarv samt en halv skålpund tobak för honom. Eftersom han funnit några kiesis hos både Elin och Mats misstänkte han nu dom för stölderna. Vad dessa kiesis är för något har jag inte lyckats utröna. Om någon vet vad det är får ni gärna skriva det i en kommentar.

Elin och Mats ställdes inför nämnden vart de berättade att dessa kiesis tillhörde Jöns Mikkelsson Uhlat. Eftersom han nu inte befann sig på tingsplatsen fick målet uppskjutas till nästa år så han kunde utfrågas närmare om saken. Tinget för år 1712 kom och man utredde saken närmare inom nämnden. Mats Larsson Heiva uppgav nu att han hade köpt ett vajskinn av sin syster Ella och det var av dessa skinn som dessa kiesis var gjorda. Nämnden granskade dom och såg snart att det inte var gjorda utav vajskinn utan av sarvskinn. Därtill kunde man inte få ut mer än max fyra stycken kiesis av ett vajskinn och här fanns fler. Det började att se illa ut för syskonen som nu snörade in sig allt mer i denna soppa.

Anders Jonsson Pikkari kunde inte säkert veta att Mats skulle ha varit hemma vid tiden för när renarna skulle ha blivit stulna men satte större misstanke på hans fru Ella Jönsdotter och Jöns Mikkelsson Uhlats hustru Elin Larsdotter Heiva. Men då dessa befann sig hemma fick saken än en gång uppskjutas till nästa ting, dit både Mats och Jöns lovade att ordna sina fruar. Något mer om denna sak nämns aldrig i tinget. Det är möjligt att man kanske gjorde upp i godo med Anders Jonsson Pikkari som trots allt var gift med Mats hustrus mamma. Mats kallas nämligen styvmåg till Anders Jonsson Pikkari vid något tillfälle.

Avgjutning av en renost.

Vi möter åter igen Elin Larsdotter Heiva på tinget år 1715 i samband med mordrättegången på Jöns bror, Mikkel Mikkelsson Uhlat. Läs mer om det här ”Jag ska en gång till fullo betala Uhlats-folket”. Hon anklagas då av sin svärfar, den gamle Uhlat för att ha stulit en kista tillhörande Mikkel och alla värdeföremål som fanns däruti. Bland annat silverringar, andra silverföremål och pengar.

Hennes svärfader hade inför rätten visat upp två silverringar tillhörande den  döda Mikkel. I den stulna kistan hade det funnits en ask med dessa två ringar och 100 öre kopparmynt. Ringarna hade han fått tillbaka av en kvinna vid namn Brita Andersdotter, hustru till samen Jöns Paulsson. Hon hade i sin tur fått dessa ringar av Elin i syfte med att sälja dom. Men när hon hörde att dom tillhörde den döde Mikkel hade hon velat lämna tillbaka dessa till gamle Uhlat. Rätten undrade då hur det kom sig att Elin hade fått dessa ringar i besittning ?

Hon svarade att hon fått dom av Mikkels fästmö, Ingri Paulsdotter som hade hittat Mikkels kista i skogen en vecka efter midsommar år 1713. De hade därefter delat upp värdeföremålen, men Ingri skulle ha tagit det mesta för sig själv. Rätten frågade efter denna Ingri men hon uppgavs inte finnas på plats.

Men nämndemannen Mikkel Mikkelsson steg nu upp och intygade att då Ingri paulsdotter hade saknat pengar förra påsken för att betala sina böter kunde det inte vara hon som var delaktig i detta. Hon hade lånat pengar av Mikkel och då pantsatt en röd kolt i kläde som hon ännu inte löst ut.

Inför rätten ställde sig så vår Elin åter igen. Gråtandes torkar hon med sin ena hand bort tårarna som rinner i floder nedför hennes kinder, och i den andra armen håller hon ett litet barn. Inför rätten lovar och svär hon att nu säga sanningen, och sanningen endast.

Hon säger att allt hon sagt om ringarna, Ingri och allt annat bara var för att skydda sin man Jöns Mikkelsson Uhlat som bett henne säga det. Hon hade hittat kistan i skogen och Jöns hade därefter tagit den av henne och gömt bort den från henne. När hon sedan hade fått reda på vart han gömt den så hade hon gått dit och tagit bland annat dessa två ringar. Elin döms året efter för att ha ljugit om detta i rätten och får för detta plikta med sin kropp om 3 par ris för att varna andra för att göra samma sak.

En vecka före midsommar år 1719 brinner Jöns och Elins gård i Ullatti med allt däruti ner till grunden. De säger sig på tinget 1720 befinna sig i ett eländigt tillstånd och begär att få slippa den årliga skatten. Värdet på det förlorade i branden uppger Jöns till minst 200 daler kopparmynt och han begär att av varje skattelapp få en så kallad brandpenning, vilket var ett slags gemensamt stöd inom allmogen, för att återuppbygga sin gård.

Så väldigt mycket mer än det här vet vi inte om Elin. Bara fyra år senare, år 1723 dör hon ungefär 44 år gammal och någon dödsorsak har jag inte kunnat hitta. Efter sig lämnade hon sin familj i Ullatti och spår så stora att vi än idag kan läsa om hennes liv och bravader. Elin Larsdotter Heiva, lappmarkens färgstarkaste kvinnliga personlighet.

Till Elin Larsdotter Heiva kan jag leda mig själv på många släktled och hon är bland annat min morfars farfars morfars farfars mor.

/Tommy Rapp

Annonser

8 thoughts on “Elin Larsdotter Heiva – Lappmarkens färgstarkaste kvinna

  1. Hej Tommy!
    Vilka fantastiska historier du skriver om. Jag är helt ny i släktforskarbranschen och för tillfället helt uppslukad av mitt nya intresse. Jag hade ingen aning om att vi härstammar från samerna och just Elin Larsdotter Heiva har jag (hittills) hittat 6 led till, både på min morfars och mormors sida.
    Michel Grelsson Uhlat, som räknas som den första nybyggaren i Ullatti, är jag också släkt med i flera olika led. Det finns några släkter som går ihop på flera ställen, ofta man har gift sig med kusiner, tremänningar och fyrmänningar. Jag tror inte ens att min mormor och morfar visste att de också var fyrmänningar.
    Jag har ”knyckt” lite text från dig till min släkttavla men hänvisat till att det kommer från dig. Hoppas att det är OK?
    Ewa

    • Hej Ewa !

      Roligt att du hittat hit och även kommit igång med släktforskningen. Du har nog många intressanta år framför dig ! 🙂 Jag tror att de flesta äldre personer mycket väl vet att man kommer från samesläkter, men det brukar behövas en ”isbrytare” innan man får ut info om detta. Bland annat så har jag fått fram mkt mer sedan jag började skriva här och det känns roligt ! Lycka till med ditt släktforskande !

      Mvh

      Tommy

      • Hej Tommy.Du och jag har en jäkla massa anförgreningar.Vi är nog säkert genetiska 1 a kusiner.Jag kan skicka dig min antavla ,om du vill.du kanske har lite nytta av den.Maila mig i såfall(född i Äijävaara boende i Skåne)

  2. Ovanför min säng, vid huvudänden, har jag en tavla föreställande en Nåjd med trumman i högsta hugg. Jag har alltid kallat honom Heiva.

    Du skriver bra,Tommy. Såg din bok på Akademibokhandeln, ska köpa och läsa.

    mvh
    LarsÅke Söderström

    • Hej LarsÅke !

      Vilken grej med nåjden, visste du om Heiva-släktet innan du döpte honom till det?

      Stort tack och hoppas du tycker om boken. Ha en fin vecka!

      //Tommy

      • Jepp, kände till lite om Heivas, men har aldrig själv sett skriftliga bevis om att de var Nåjder i tre generationer nån gång på 1500-talet – hörde ryktet av en annan släktforskare.

        Same same. Vi kollar vidare.
        Ha det gott.

Kommentarer inaktiverade.