Var Lars Mikkelsson Uhlat en mördare ?

Läs denna historia som börjar år 1712 vid tinget i Jukkasjärvi och skaffa din egna uppfattning om hur det låg till.

Anno 1712 den 9, 10 och 12 Februari hölls ordinarie laga ting i Torneå lappmark uppå Jukkasjärvi tingställe med lappallmogen av Sigge- och Tingevaara byar. Närvarande var kronans befallningsman, välbetrodde Knut Böök och följande nämndemän;

Nils Mikkelsson i Siggewara
Olof Nyman i Tingewara
Olof Kyrkiowärd i Tingewara
Per Andersson i Siggewara,
Lars Andersson Lalla i Tingewara
Lars Olsson i Tingewara,
Johan Olsson i Siggewara
Henrik Björndahl i Tingewara,
Olof Klemmetsson i Siggewara
Henrik Loica i Siggewara,
Per Persson Pokka i Siggewara

Inför den sittande rätten inkom den 50-åriga änkan Lucia Olsdotter från Siggevaarabyn. Hon delgav för rätten att hennes man Knut Nilsson som bodde på skattelandet Moskovuoma för tio eller elva år sedan blev ihjälslagen av finnen Lars Mikkelsson Uhlat.

Sedan Lars Mikkelsson fått lov att som nybyggare nedsätta sig på det berörda skattelandet Moskovuoma ska han satt upp sitt pörte vid sjön Moskojärvi. Där vistades sedan länge redan Knut Nilsson och vid tiden omkring midsommar hade de två blivit oense angående fiskebruket i sjön Moskojärvi.

I vittnesmål av Lucia, och hennes då omyndiga son, skall Lars ha tagit en stång som Knut brukade använda att hänga upp sina nät på för att torka dom. När knut ska ha stått bredvid sin kåta ska Lars ha slagit Knut i huvudet vid tinningen så han föll omkull och dog. Lucia berättar att Knut efter slaget varken sade ett ord eller rörde på sig.

Lars ska därefter ha sprungit in i pörtet, börjat att gråta och jämra sig för det dåd han just utfört. Han hade samtalat med sin hustru och berättat vad han just gjort, och hon ska sedan ha bett Lucia om att inte skulle berätta något om vad som just hänt, varken till sin mans broder eller någon annan. Om hon höll tyst skulle hon i förlikning få elva aln vadmal, en vajren och ett får. Lucia berättar att hon lät sig övertalas, dels av de saker hon blev lovad men dels också på grund av fruktan för att bli ihjälslagen. Hon var vid tillfället höggravid och ville också skydda sin lille son Knut som då endast var på sitt åttonde år.

Sedan hennes man broder Jöns Nilsson och Lars Mikkelsson Uhlat gjort kistan förde Jöns Nilssons son kistan till Svappavaara vart det blev begravet. Strax efter begravningen begav sig Lucia nedåt kusten med sin son Knut och tiggde för att få mat på bordet.

Då hon fyra eller fem år därefter kom tillbaka hit upp till lappmarken och ville fodra de saker som hon hade blivit lovad, hade Uhlats fru kört ut henne ur huset med eldjärnet (brandstakan). Lucia hade därefter fått fortsätta att tigga för att kunna överleva och vågade inte säga något om mordet då hon ännu fruktade att Lars Mikkelsson Uhlat skulle slå ihjäl henne.

Men för att lätta på sitt samvete ville hon nu uppenbara gärningen och begärde att gruvfogden Erik Stålnacke och hans fru, likasom samen Pål Andersson Maherra skulle bli hörda i saken av rätten då de skulle veta något om detta.

Lars Mikkelsson Uhlat blev därefter ställd inför rätten och bekände sig ha varit närvarande då Knut Nilsson dog men själv inget hade med hans död att göra. Han menade att Knut Nilsson hade klagat över att han kände sig sjuk och vid midnatt dog i sin egen kåta. Lucia ska då ha kommit hem till Lars och hans hustru Brita och berättat vad som hänt. Lars ska då ha gått till kåtan och hans fru hade kommit lite efter honom.

Lars hustru, Brita Jacobsdotter påstod att Knut Nilsson hade klagat över att han kände sig sjuk i två dagar innan han dog. Kvällen före han dog ska Brita har lagt sig för att sova men Lars ska varit ute en stund därefter. Vid midnatt ska Lucia ha kommit och väckt henne och bett henne att hämta sin mans broder Jöns Nilsson som vistades en halv mil därifrån och be honom att komma dit eftersom hennes man låg inför döden. Brita ska strax därefter ha gått sin väg för att hämta Jöns och inte hunnit se hur det var med Knut. När hon kom tillbaka med Jöns var Knut död.

Gruvfogden vid Svappavaara, Erik Jönsson Stålnacke intygade efter avlagd vittnesed att sedan Knut Nilsson döda kropp var förd till Svappavaara ska det ha uppkommit ett rykte om att han blivit ihjälslagen. På grund av det hade liket fått stå obegravt under en tid tills Erik fick Jöns Nilssons tillstånd att undersöka kroppen. Detta skedde i närvaro av kyrkoherden Elingius, bruksbokhållaren Björkman, smältaren Lars Jonsson och hans hustru. Kyrkoherden hade dock avgått då han inte kunde stå ut med lukten av den döda kroppen som var starkt förruttnad av sommarvärmen. De övriga kände noga efter hur det stod till med skallen, vilken på höger sida var hård och kändes oskadd, men på vänster sida under örat syntes en svullnad.

Erik Jönsson Stålnacke upp huvudet på den döda och Jöns Nilsson skar därefter bort svålen på en del av huvudet vart de då syntes en röd strimma på skallen, ungefär ett finger långt. Detta lämnade misstankar om att han hade blivit slagen där men det var något som Stålnacke inte säkert kunde säga. Han hade velat skrapa bort blodstrimman med en trästicka men då lukten från kroppen var allt för stark var de tvungna att avbryta undersökningen.

Samma berättelse som Stålnackes framfördes av samen Pål Andersson Maherra, men Björkman, smältaren och hans hustru är döda och kan intet yppa i saken.

Rätten frågade änkan Lucia Olsdotter när hon först hade börjat att berätta om detta dråp? Hon svarade att hon strax efteråt sagt det till sin faster Anna Jonsdotter som var Olof Miellas hustru. Hon ska sedan ha berättat det vidare.

Lucia ska även för åtta år sedan i Överkalix prästgård ha berättat det hela till kyrkoherde Tellenius, befallningsman Steigman och socknens länsman som idag alla är döda.

Under alla tingsdagar i Jukkasjärvi hölls sedan änkan Lucia, Lars Mikkelsson Uhlat och hans hustru Brita under förhör, både tillsammans och för sig, men inget nytt framkom som kunde kasta ljus på denna sak. Tingsrätten höll änkan Lucias berättelse misstänkt då ingen av hennes vittnen var vid liv. Dessutom ville rätten inte förmoda annat än att befallningsman Steigman som sju år efter att hon ska berättat detta för honom årligen rest upp hit upp till lappmarken utan att ha angivit detta för varken domare eller inför rätten.

Lucia tycktes också inför rätten ha ett hårt sinne och haft en ringa äktenskaplig kärlek för sin man som hon ska ha sett bli ihjälslagen, men ändå för bara några alnar vadmal och några kreatur låtit sin mans spillda blod förbli ostraffat.

Då det här är en avlägsen ort, där den ena lappen vida kan vistas ifrån den andra, kan deras sinnen hastigt ändras och förvandlas till bitter ondska. Många synder kan då förbli ostraffade och inte komma i ljuset, men detta oftast för att det saknas både skäl och bevis. Lucia förbehålldes att till nästa ting bestyrka några omständigheter , och läns- samt nämndemännen anbefalldes att göra sitt yttersta för att söka efter sanningen så tinget till nästa år kunde göra ett säkert utslag i frågan.

Ett år senare, den 13 februari 1713 fortsatte tingsförhandlingarna i Jukkasjärvi om det påstådda dråpet av Knut Nilsson. Inför rätten ställdes hans änka, Lucia Olsdotter, som tillfrågades om hon nu kunde uppvisa några bättre skäl eller omständigheter som visade att Lars Mikkelsson Uhlat för elva eller tolv år sedan skulle ha slagit ihjäl hennes man?
På frågan svarade hon att hon inte kunde komma med någon annan eller bättre upplysning i målet och förklarade sig vara nöjd med det beslut som tingsrätten därefter lämnar.

Läns- och nämndemännen sade sig under året som gått inte ha kunnat inhämta några ytterligare upplysningar som kunde styrka Lucia Olsdotters utsago och fördenskull dömdes följande slut i denna dom;

Lucia Olsdotter stod utan vittnen eller välgrundade skäl som kunde bestyrka hennes utsago i att Lars Mikkelsson Uhlat skulle ha slagit ihjäl hennes man Knut Nilsson på skattelandet Moskovuoma. Hon kan därtill inte uppbringa ett enda levande vittne för vilken hon ska ha berättat detta för vid tiden av det påstådda dråpet. Tingsrätten kan inte ge hennes blotta berättelse efter en så lång tid några vitsord, utan anser den för att sedermera vara uppdiktad. Därför döms änkan Lucia Olsdotter för obevislig beskyllning av Lars Mikkelsson Uhlat att plikta efter det 20:e kapitlet i Tingsbalken till fyrtio mark silvermynt till treskiftes.

Lars Mikkelsson Uhlat kunde därefter lämna Jukkasjärvi som en fri man och levde såsom så fram till sin död. Han lämnade senare nybygget i Moskojärvi och vid sin moders död tilldelades han en tredjedel av sin föräldragård i Ullatti dit han också flyttade omkring 1716. Lars var född omkring 1665 på sin faders nybygge Ullatti och död omkring 1735 på samma ställe. Han syns under sin livstid några gånger till i domböckerna men bara för mindre förseelser.

Från min mormor och morfar kan jag härleda tre släktgrenar till Lars Mikkelsson Uhlat, som blev beskylld för mord för precis 300 år sedan vid tinget i Jukkasjärvi.

/Tommy Rapp

Advertisements