Silverskatten i Rissa

Det mytomspunna berget Rissa

Så länge jag kan minnas har jag fått höra om silverskatten i Rissa. Det var och är en intressant historia som man lyssnade till med skräckblandad förtjusning som liten. Jag kommer ihåg att jag som liten pojke fick lova min mamma och mormor att aldrig fara dit och söka. För tänk om haltian bestämde sig för att behålla mig där i berget ?!

Min mormor berättar att hennes pappa och farfar ofta låg på soffa och pratade om silvret i Rissa så historien som sig måste vara gammal och jag har hört att den är spridd i många byar. Jag har hört många olika versioner men de innefattar alltid en kvinna, silvertappar och att hon offrar silvret till kyrkan i Jukkasjärvi. I en version görs silvret till en nattvardskalk och i den andra till en dopfunt. Nåja, saker och ting, och då särskilt historier har ju en förmåga att ändra sig från person till person. Detta är dock den version jag skrivit ned för många år sedan;

”För länge sedan hade en grupp skogssamer sin boplats i ödemarken omkring Rissa som inte ligger långt ifrån Kuusihuornanen. En dag var en gumma på strövtåg på berget Rissa och kom därvid till en silverhög som runnit ner i en ravin och där bildat tappar, lika istappar. Gumman insåg snabbt att detta var silver och bröt lös några av tapparna som hon stoppade i sin ryggsäck. Men Rissas haltia, härskaren, ville inte släppa ifrån sig något av rikedomen. Han tog fast gumman och släppte inte henne förrän hon lovat att offra det silver hon fick med sig.

Gumman hade sin seite, offersten, i Rissa nära vistet och hon ville helst offra silvret till den för att det skulle göra nytta för henne och sitt släkte. Hon offrade ofta till den seiten, både renblod och renfett och bredvid den seiten hade byn också sin gemensamma offergård av renhorn.

Haltian i berget visste dock att om silverhögen kom till offerstenen kunde de andra i byn som också offrade där få begärelse att ta silvret. Haltian trodde också att fångstmännen som for överallt i ödemarkerna kunde ta silvret därifrån och sprida ofärd över sig själv och andra. Därför tvingade Haltian gumman lova att hon skulle offra silvret till kyrkan i Jukkasjärvi. När hon lovat detta släppte haltian det hårda greppet om henne och hon kunde ta sig hem. Eftersom hon trodde mycket på haltians makt och därtill var en ärlig människa höll hon silvret hemligt innan hon vid Andersmäss tog med sig silvret till Jukkasjärvi och gav det till kyrkan. Prästen i kyrkan lät bland annat gjuta en nattvardskalk av det.”     Så förtäljer den gamla historien.

Jukkasjärvi kyrka

Jukkasjärvi kyrka

Det äldsta av Jukkasjärvi kyrkas inventarier är en nattvardskalk från 1687, som bär inskriptionen; ”Juckasjärvi Kiyrkas Kalck Anno 1687”. Över 200 år gammal är också den andra nattvardskalken av silver, enligt inskriptionen är den från 1774.

Det berättas också att efter andra världskrigets slut var det tre unga herrar som hört om historien och som for till Rissa för att söka reda på silverskatten. När de kom till berget såg de alla djur som flyger, krälar och går. Efter ett tag med dessa syner blev de så förvirrade att de alla tre kom ifrån varandra och gick vilse. När de sent omsider kom till rätta så hamnade de alla i olika byar. En i Kuusihuornanen, en i Kompelusvaara och en i Ullatti.Så stor var haltias makt ännu, och sedan dess har ingen enskild vågat sig dit i syfte för att söka efter silverskatten. Enligt folktron ska haltia efter en viss tid dock släppa ifrån sig sina skatter.

Här ligger Rissavaara

Rissavaara till höger på bilden. Kallas i folkmun enbart för Rissa.

Skatten och historien verkar tyda in på vad man i själva verket kallar en Arnihauta, och som förklarning på det ordet har jag någon gång skrivit ner följande, vartifrån vet jag inte men förmodligen någon gammal bok jag kommit över;

”Arnihauta, gropar, hvaruti skatter förmodades vara nedgräfda. 1) Sådana gropar uppvisas å Rastekaise fjäll och på andra ställen. Dessa skatter böra uppsökas midsommarnatten. Då. säger man, uppstiger från dem rök, med ledning hvaraf man kan finna skatterna, och då är vårdaren Arnne mest benägen att utlemna dem. Det bästa sättet att komma åt dem har ansetts vara att, sedan man funnit stället, hvar skatten ligger, sitta der under tre midsommarnätter. Ställets haltia, Arnne, ger dock ej ut skatten, om man ej fullgör det förbehåll, hvilket den, som nedlagt skatten, gjort vid det han lemnat densamma i haltias förvar. För att komma åt en sådan skatt rekommenderas äfven att köra med en tupp till stället; att ro dit med båt af näfver; att simma med sten under venstra armen m. m. Ännu har man här den tro, att skatter finnas, som vårdas af Arnne, och denna tro underhålles deraf, att nedgräfda penningar någon gång hittats. Allt ännu, likasom i äldre tider, hafva ock Lapparne for sed att gömma penningar i jorden, der de stundom förblifvit liggande, då egaren dött utan att hafva underrättat hustru eller barn om gömstället.

1) Arnihauta uttalas i Torneå Lappmark: Aari hauta; detta Ami, eller Aari torde vara slägt med Lapparnes Aran, eldstad. ”

Samuli Paulaharju skriver vidare  i ”Ödebygdsfolk” om silvret i Rissa;

”Den vida ödemarken kunde vara rik, storrik i smyg, och i sina otaliga gömmor dölja de märkvärdigaste dyrbarheter. Men dem förde hon inte till torgs, utan låg på sina skatter. Höga fjäll och dystra vaaror ruvade för sig själva, fastän de hägnade lasstals med silver eller hade alla sina håligheter fulla med koppar eller hela berg med järn. Inte heller ödemarksvandraren visste något om det, så ofta han än strövade omkring tätt förbi väldiga rikedomar. Bara ibland, när det så begav sig, kunde det hända att ödemarken visade någonting för någon, men sedan gömde hon strax undan sina skatter på nytt.

Så gjorde det stora Rissalakifjället bakom Ullatti. Mången gång hade man hört förmälas om det silvret. Och någon gång hade Rissa visat gömmorna sina för en lapp – en klippkant fullhängd med silverstenar som istappar på ett takröste. Dem hade lappen brutit av så många han orkade bära i ryggpåsen och kom kutande till bys som en rik man. Men när man sedan hade gått upp till Rissa för att hämta sig rikedom hade fjället villat bort skattsökarna så att de inte hittade ens sina egna spår – yra i huvudet irrade de omkring i markerna och hamnade till slut i Kuusihuornainen.”

I alla historier finns oftast en uns sanning och sant är att det verkar finnas mineraler i Rissavaara eftersom man gjort provbrytningar där. Kanske någon verkligen hittade en ädelmetall på berget för länge sedan ? En annan förklaring kan vara att ordet Rissa på samiska är en eldsten, alltså en sten som slog gnistor och som man förut använde för att göra upp eld. Platsen där man kunde hitta eldstenar kan med generationer ha blivit till en historia genom någon ödemarksbo med livlig fantasi. Genom århundrandena i de mörka skogskåtorna och rökpörterna så blev historien lite förbättrad från generation till generation tills den blev den version vi vet av idag..? Vem vet.

Otaliga är de som sökt skatten men ingen har ännu lyckats finna den. Paulaharju skriver i Ödebygdsfolk om lappnåjden Palkki-Pissi från Äijävaara som en gång försökte finna den;

”..Men den gången Palkki gick ut med bössan för att lägga beslag på den beryktade skatten i Rissa mötte han en sådan massa jävlar att han fick skjuta så mycket han bara hann. Då var det fullt krig i fjället och dundrade natten i ända. Men fastän Palkki-Pissi sköt alla djävlar han fick syn på fick han ändå ingenting av Rissaskatten.”

Ha en trevlig kväll och kom nu ihåg att till nästa års semester avvara tre midsommarnätter till att söka efter silverskatten i Rissa ! 😉

/Tommy Rapp

Annonser

6 thoughts on “Silverskatten i Rissa

  1. Även jag hörde ofta talas om Rissa-skatten och att den bevakades av väktare. Det var farligt att färdas i Rissa. Mycket intressant. Jag träffade en gång en man som hade hittat en skattgrav i Puolamarova. Han hette Erik Älgdahol och var en god berättare. Mycket rolig historia. Han såg att jag var tvivlande och visade upp skattkistans sida som han fick med sig från berget. Det var en näverbit med handtag.

  2. Här är ytterligare en som drömt om Rissaskatten i unga år.

    En förklaring till berättelser om skatten går kanske att söka i själva namnet Rissa som, om jag inte kommer ihåg fel, är kopplat till ett berg/plats där samerna fick tag mineral/sten som historiskt användes för att göra upp eld. Vilken mineral det är vet jag ej, men det vore kanske värt att forska vidare på. Man kan förstå att ett dylikt mineral var värt silver eller guld en gång i tiden och kanske har nybyggare tagit till sig historier om det värdefulla i Rissa och ”fått för sig” att det måste vara silver?

    Har för övrigt en liten hypotes om att det ev. skett en namnförväxling mellan två platser och att det vi idag känner som Rissa, inte är det ursprungliga Rissa.

    Dags att organisera skattjakt nästa sommar 🙂 ?

    Informationen om vad Rissa ”betyder” kommer från Yngve Ryd.

    • Hej Björn Olof !

      Jag måste säga att jag är helt inne på ditt spår och har tänkt exakt samma sak sen jag läste boken eld av yngve ryd. Det ligger nog bra mkt i den förklaringen att rissa var en sk eldsten. Man ska aldrig glömma att för inte länge sedan talade man två språk, både finska och samiska och således måste alla förklaringar sökas i dessa två.

Kommentarer inaktiverade.