Fem ur samma familj till graven samtidigt

Lungsoten, eller tuberkulos-tbc, var ett stort problem för Sveriges- och kanske främst norrbottens befolkning ända fram till 1950-talet. Framförallt levnadssättet med många barn, dålig hygien och trångboddhet gjorde att tuberkulosen spred sig som en löpeld i byarna. Många familjer splittrades och tradegier utspelades på grund av något som idag är sällsynt och enkelt kan botas med en kur antibiotika.

En av dessa tradegier hände i min mormors mors familj i Kuusihuornanen, och det är den tänkte jag berätta om. En notis i Norrbottenskuriren den 7 december 1914 berättar följande;

”Fem familjemedlemmar från Granhult till graven samtidigt. Oskar Olsson, hustrun och tre av barnen döda i lungsoten. På grund av väglaget har begravningen av de först avlidna uppskjutits.”

Långt in på 1900-talet användes ännu sommargravar. Det vill säga gravar vart man grävde ner de döda under barmarksperioden. När det sen blev vinterföre grävdes de döda upp och man förde kroppen till kyrkan bakom ren eller häst, det var ännu 1914 över tjugo år kvar tills man skulle dra fram vägen till byn. I Kuusihuornanen fanns dessa sommargravar i en kulle när du åker ner mot lehtos och du kan än idag se hålen i backen. Samuli Paulaharju, en finsk folklivsforskare som reste runt i norrbottens finnbygder under åren 1933-36 skriver i sin bok ”Kiveliöitten Kanssaa – Ödebygdsfolk” om sommargravar och hur de brukades.

”En fridfull sandbacke var Ullatti gravgård nedanför byn, i en talldunge tvärsöver myren, sin sommarvila fick också salig Kilvo under sina egna björkar bakom gården, och Nattavaaras avlidna fick tillbringa sista hemmaveckorna vid det sluttande hemfjället vid den kära hembyns närhet. Där, alldeles intill på nersidan kända små hus och åkrar, i skogen kreaturens skällor och bakom sig en strandlös blå ödemark.

Det grävdes i sandkullen bara en grund grop, halades dit likkistan, lades gravbrädor och skottades som täckning torv och jord. Där var ödemarksfolkets sommarviloplats, och bara ett litet träkors restes intill för att hedra minnet av den döda.

Det var gott för en ödemarksröjare att vila i egna hemmaknutar. Men kyrkbacken, som var särskilt signad för ändamålet med guds eget ord, var i alla fall bättre än en glänta långt bort i skogen. Snön föll, myrarna frös, vinterns genvägar öppnade sig – och då började den döde längta till signad jord.”

I denna familj så dog Oskar först av alla och begravdes i en sommargrav i byn. Hans fru Josefina blev väldigt dålig och hamnade på kommunalhemmet, den tidens ålderdoms- och sjukhem inne i Gällivare. Barnen blev kvar i byn där de drog på sig sjukdomen och mellan den 1 och 15 juni 1914 avled tre av de sex barnen. Mamman underrättades och blev självklart förkrossad. Hon skulle ha sagt att hennes högsta önskan var att aldrig få se sina barns kistor och i all bedrövelse uppfylldes också hennes önskan. Hon avled innan vinterföret kommit och kistorna kunde föras till Gällivare. Tillsammans med sin man och tre av de sex barnen fick hon sedan sin sista vila.

Familjen var följande;

Oskar Olsson. Född 1880-08-29 och dog 1914-05-06.
Josefina F. Johansdotter. Född 1885-09-24 och död 1914-11-27.

Barnen som dog;

Frans Oskar. Född 1906-11-26 och död 1914-06-15.
Bruno Valfrid. Född 1911-09-06 och död 1914-06-03.
Johan Axel. Född 1913-10-29 och död 1914-06-01.

De tre barnen som överlevde var;

Alma Josefina. Född 1907
Hugo. Född 1909
Hilma. Född 1910

Fyra generationer samlade i Kuusihuornanen. Jag i min mammas famn, mormor Maj-Lis i mitten och mormors mor Hilma till vänster.

Fyra generationer samlade i Kuusihuornanen. Jag i min mammas famn, mormor Maj-Lis i mitten och mormors mor Hilma till vänster.

De tre överlevande barnen, av vilka Hilma född 1910 var min mormors mor, såg ut att få en mörk framtid med uppväxt på barnhemmet i Gällivare. Första julen efter föräldrarnas död spenderades för barnens del på barnhemmet, men ödet ville annorlunda.  Oskars bror, Nils Olof, till vardags kallad för Nils Olli, som då var ungkarl ska på finska ha sagt att ”Nej, barnen ska inte bli några barnhemsbarn. Jag tar ensam hand om dom.” Han kopplade släden bakom hästen och for till Gällivare och hämtade hem de tre överlevande barnen, hem till Kuusihuornanen.

Barnen blev bra behandlade hos sin farbror och mormor berättar att hennes mamma hade många berättelser, bland annat när de en gång skulle på myrslåtter i Häivä. Barnen följde efter Nils Olli som gick först efter stigarna med en kont på ryggen som var full av piimä, eller fil, som var något av en stapelföda på denna tid. Nils Olli lyckades på något sätt fastna med näbben på sina näbbskor i en uppstickande rot och snubblade hals över huvud där på stigen. Konten med fil tömdes över hans huvud och gubben låg där mitt på stigen och var dränkt i fil. Svärandes som en borstbindare försökte han förgäves ösa tillbaka filen i konten med bara händerna medan flickorna försökte hålla tillbaka sina skratt där i skogen.

/Tommy
När jag tittar på bilden med dessa fyra generationer så förstår man också hur pass nära i tiden allt ändå är. Lägg till sex personer och du har tio generationer, den generation som för närvarande är längst bak i mina berättelser.

Annonser

4 thoughts on “Fem ur samma familj till graven samtidigt

  1. Det känns som att komma till Granhult igen när jag läser dina berättelser och ser bilden på Majlis Hilma och Majlis dotter.
    Mina föräldrar kommer från Granhult, min mamma Ingrid var kusin med Arhur.
    Har haft stor hjälp från din släktforskning!
    Hälsningar Maily

Kommentarer inaktiverade.