”Jag ska en gång till fullo betala Uhlats-folket”

Vem var det egentligen som mördade Mikkel Mikkelsson Uhlat ?

Berättelsen som följer här nedför är lång, komplicerad men framförallt mycket intressant. Jag stötte på den första gången när jag läste igenom domboken för Jukkasjärvi tingslag år 1714 vilket är första gången vi får höra om detta. Utredningen fortsätter sedan under tingen 1715 samt 1716 och jag har genom att slå ihop dessa försökt att göra en genomgående berättelse av det hela, vilket inte varit alldeles för lätt. Det finns många vittnen som berättar långa vittnesmål och de kan sedan ändras lite från år till år. För att du bättre ska förstå historien så tycker jag att du snabbt ska titta igenom “Nybyggarsläkten Uhlat från Ullatti” som jag skrivit om här på sidan. Den ger dig en bättre inblick i familjen och gör att du förstår den här berättelsen lite bättre.

Jag hoppas att du orkar läsa dig igenom allt för det är den verkligen värd. Historien ger en fantastisk inblick i hur det såg ut här uppe för 300 år sedan och är samtidigt en spännande historia. Så här börjar i alla fall det hela;

Anno 1714 den 8 och 9 Februari hölls ordinarie laga ting i Torneå Lappmark på Jukkasjärvi tingsställe med allmogen av Sigge- och Tingevaara byar. Närvarande var lappfogden, välbetrodde Petter Pipping, och i nämnden satt följande tolvmän;

Nils Mikkelsson i Siggevaara.
Olof Kyrkvärd i Tingevaara.
Henrik Björndahl i Tingevaara.
Henrik Loica i Siggevaara.
Per Persson Pokka i Siggevaara.
Mikkel Henriksson i Tingevaara.
Olof Nyman i Tingevaara.
Per Andersson Näfwe i Siggevaara.
Lars Gunnare i Tingevaara.
Olof Klemetsson i Siggevaara.
Johan Larsson Påfwe i Sigeevaara.
Jon Henriksson i Tingevaara.

Finnen och nybyggaren Mikkel Grelsson Uhlat i Siggevaara by, boendes på bostället Uhlat, kom till rätten och tillkännagav följande;

Hans son Mikkel Mikkelsson Uhlat, trettio år och ogift, kom förra året vid Simonis Juda dag (28 oktober) över ett spår av björn på sin faders och nämndemannen från Keinosuando, Henrik Eriksson Lådwijks, skatteland på södra sidan om älven Vettasjoki. På norra sidan av samma älv, också tillhörande samma personers skatteland, har samen Jöns Nilsson vid samma tid hittat spår efter en annan björn vilket han meddelade Henrik Eriksson Lådwijk, vars son Karl är gift med Uhlats dotter Kirstin. Henrik hade kommit förbi Uhlats hus och berättat för husfolket om björnspåren som Jöns Nilsson hade hittat. Uhlats son Mikkel berättade då om de spår han hade sett på södra sidan om älven vilket ledde till att de slog sig ihop i björnjakten och en tid därefter fällde Mikkel, Henrik Eriksson och samen Jöns Nilsson tillsammans en björn på norra sidan om älven.

Fredagen före Allhelgona kom så Henrik Eriksson Lådwijk åter till Uhlats gård. Han talade med husfolket och frågade Mikkel om han var intresserad av att följa med och jaga björnen på den södra sidan om älven. Mikkel följde med Henrik på björnjakt och med sig hade de en ren vardera som de åkte bakom i ackjor. Måndagen som följde kom Henriks tjugofemåriga son Karl förbi Uhlats boställe och säger sig vilja ha med sig Mikkel och igen försöka att finna björnen på södersidan. Men då Mikkel, som for med Henrik redan på fredagen, ännu inte kommit hem blev gubben häpen och frågade Karl efter sin son. Karl svarade att sedan Henrik och unge Mikkel följts åt ungefär en halv dag så har Henrik kört hem från platsen till sitt boställe Keinosuando ungefär tre mil därifrån. Väl hemma hade Henrik sänt iväg Karl till Mikkel efter det spår som Henrik hade kommit hem i. Karl hade gjort som sin far sagt och träffat på Mikkel i skogen. Men då de inte hade kunnat finna någon björn hade Karl åkt hem dagen efter och menade att Mikkel hade gjort detsamma.

Den gamle Mikkel Grelsson Uhlat bad då Karl att följa med sin andra son Jöns och visa honom var Karl hade skiljts från Mikkel. De åkte ut med renarna och båda kom hem till aftonen men hade inte kunnat hitta några spår efter Mikkel. Torsdagen som följde for Karl och Jöns ut ännu en gång för att söka och när de hittade till eldstaden vart Karl och Mikkel haft nattläger fann de där Mikkel som låg död i snön vid eldstaden.

Inför rätten trädde nu tolvmannen Henrik Eriksson Lådwijk ifrån Keinosuando för att delge sin version av det hela. Han berättade att han hade följt med den unge Mikkel Uhlat ifrån hans faders boställe fredagen före Allhelgona i tankar om att söka efter den omnämnda björnen. Men när de kommit ungefär halvvägs mellan Uhlats och hans gård Keinosuando kom Henrik på att han hade nycklarna till visthusen där hemma och åkte då hem ungefär vid solens uppgång. Han lovade Mikkel att i sitt ställe skicka sin son Karl. Innan de skulle ha skiljts åt hade de stannat och rökt varsin pipa på ackjorna som de åkte på bakom sina renar. Mikkel ska då ha sagt att  ”Karl hittar väl igen björnringen om han följer spåret”. Därefter ska Mikkel ha åkt iväg dit björnidet förmodades vara och Henrik åkte hemåt. Han menade att Mikkel då hade varit helt frisk och aldrig visat sig eller någonsin varit svag till sinnet.

När Henrik kom hem till sin gård i Keinosuando hade det redan varit middag, varpå han skickade sin son Karl att slå följe med Mikkel, vilket den unge mannen också gjorde. Mer visste han sig inte veta om saken än att lördagen därefter kom Karl hem och berättade då att de inte hade kunnat finna igen den björn de hade ringat in. Måndagen som kom hade Karl återigen farit till Uhlats gård i tanke att få med sig en av hans söner för att se om björnen gett sig ut ur ringningen. Det visade sig då att Mikkel ännu inte hade kommit hem. Mer än så påstod sig Henrik inte veta om denna historia.

Nästa person inför rätten var Henriks son, Karl Henriksson.

Karl berättade att så snart hans far kom hem på fredagen och berättade vart han hade skiljts från Mikkel begav sig Karl iväg bakom renen. Han hade följt sin pappas spår tills han hade funnit Mikkel vid ett berg, på finska kallat Nattavaara eller Mårtensberg, och då hade mörkret redan börjat falla. Mikkel hade då suttit vid eldstaden och kokat kött och hade precis som samerna gjort ett vindskydd omkring elden med granris. Han hade erbjudit Karl att äta av det kokade köttet men då Karl redan ätit hemma hade han tackat nej. När de suttit där och samtalat ett tag hade Mikkel sagt, eftersom de var svågrar, att ”det var bra broder att du kom. Jag följde björnspåret så länge det var ljust men när det blev mörkt lämnade jag myren till vänster och gick in i skogen för renbetets skull.” Efter en stund hade sedan de båda pojkarna somnat framför elden.

När de sedan vaknade upp på lördagen den 31 oktober följdes de bägge åt österut om björnspåren och drog sig så närmare byvägen så att de kom runt om björnen och spåren den hade lämnat på västersidan. När de hade kommit till vägen var det redan vid middagstid och de bägge satte sig ner på ackjorna för att röka tobak i sina pipor. De talade om huruvida de nu hade ringat björnen samt avtalade om att Karl skulle på måndagen, eller tisdagen allra senast, komma förbi Mikkels föräldrars gård. De skulle då åter igen skulle fara ut för att se om björnen lämnat ringen någonstans eftersom de nu inte vågade angripa en björn när det ännu var så lite snö på backen.

Karl ska ha börjat sin resa hemåt vid middagstid men Mikkel ska ha tagit vägen mot lägerstället eftersom han där skulle ha lämnat sina saker som var bössan, renar, täcke och matsäck. Karl menade att Mikkel vid detta tillfälle var helt frisk och sund. Karl ska också ha bett honom att följa honom hem under allhelgonadagen som inföll på söndagen. Men Mikkel hade vägrat, sägandes att han inte ville förarga sin pappa eftersom de har som sed att allt husfolk skulle vara hemma den dagen.

De skiljdes åt ungefär en halv mil ifrån lägerplatsen som i sin tur låg ungefär fyra mil ifrån Uhlats gård. De hade då gjort ett avtal om att den kommande måndagen mötas igen och då göra ringen ännu mindre för att se vart björnen hade tagit sitt ide.

Den gamle Mikkel Grelsson Uhlat, hans son Jöns och Karl Hindersson fortsätter och fyller tillsammans upp alla luckor i historien;

Mot kvällen på måndagen den 2 november 1713 kom Karl som han avtalat med Mikkel till Uhlats gård. Gamle Uhlat hade då frågat Karl vart hans son fanns när han ännu inte hade kommit hem ? Karl hade förundrat svarat att ”har han ännu inte kommit hem så måste vi åka ut och söka efter honom.” När de vidare samtalat hade gamle Uhlat också menat att björnen kanske hade gått ur sitt ide. Mikkel hade nog märkt det och därför försökt att ringa den på ett annat ställe. Karl blev sedan kvar på Uhlat-gåren över natten för att åka ut och söka efter Mikkel dagen efter.

På tisdagsmorgonen den 3 november hade den gamle Uhlat befallt sin andra son Jöns Mikkelsson Uhlat att följa med Karl och leta efter den försvunne Mikkel. Det var mulet och allmänt dåligt väder denna dag och man hade först åkt med renarna till nybyggaren Hans Klemmetsson i Satter-Järämä vart de trodde att han kunde vara. När de inte hade kunnat finna honom där hade de fortsatt sitt sökande hela dagen innan de på kvällskvisten återkom till Uhlat-gården, dock utan framgång. De hade denna dagen hunnit komma till den plats där Karl och Mikkel skiljdes åt men vände sedan hemåt utan att åka till lägerplatsen. Karl menade vid ett senare tillfälle att Jöns inte hade velat åka vidare till lägerstället utan vänt om hem fast de gott hade hunnit dit denna dagen.

När de vaknade upp på Uhlats gård på onsdagen den 4 november var det blida och töväder ute så de kunde inte ta sig ut för att leta och sköt så upp sökandet till kommande dag. På torsdagen den 5 november följdes Karl och Jöns åter igen för att söka efter Mikkel. De for samma väg som de tagit på tisdagen och när de hade kommit till ett berg vart Karl hade gett Jöns en bit ost för att äta ska han ha påmint om att de skulle åka till lägerplatsen. Karl ska ha kört lite före dit och ropade bakåt att ”här är vajan” som var bunden i ett träd femton steg ifrån lägerplatsen. När den såg dom vrålade den mot dom på grund av hungern. ”Men gud vet vart karln är” sade Karl medan han gick mot eldstaden som inte låg många steg bort. När de kom fram dit och såg kroppen som låg där så ska Jöns inte ha tagit illa vid sig utan bara ha sagt att ”det var en elak bössa som dräpt Mikkel”.

Karl fortsatte att berätta att liket legat på andra sidan om elden från nattlägret sett som Mikkel hade gjort av granris. Han hade legat på sin vänstra sida med ansiktet omkring två decimeter ifrån eldstaden. Bössan hade legat i eldstaden och var uppbränd från gevärsstocken ändå upp till siktet. Pipmynningen var riktad mot bröstet men han hade inte något sår på kroppen, dock fanns ett stort hål på högra sidan bakom örat var två fingrar gick in och lite av lillfingret. Därtill var hela skallbenet krossat tillsammans med pannan. Mikkels björnspjut ska dock ha suttit fastsurrad vid hans ackja. Karl sa att Jöns hade menat att Mikkel hade skjutit sig genom munnen och ut genom huvudet och att det var det som gjort det fula såret på höger sida av huvudet. Detta eftersom bössan hade varit laddad med två lod, för det hade han hört berättas från Uhlats gård.

Lodbössa av den typ Mikkel hade.

Gamle Uhlat svarade direkt inför rätten att han hade hört sådant fult skvaller men nekade till detta och menade att de, precis som de alltid gjort, endast brukar ett lod och vill så förmoda att sonen inte skulle ha gått ifrån sin faders råd. På denna tid fanns inga kulor att köpa till gevären utan du smälte bly och gjorde kulorna själv. Ett lod motsvarar en blykula av ungefär 13 grams vikt och två lod var då alltså en kula med 26 grams vikt, vilket skulle förorsaka ett fult hål i en djur- eller människokropp.

Jöns ska strax därpå ha lyft upp Mikkels lik och tagit fodralet till eldstålet från Mikkels byxficka samt allt mer som fanns där. Karl ska då ha sagt till Jöns att inte röra något innan de hämtat dit främmande män som kunde undersöka platsen. Då ska Jöns ha svarat att ”vad ska vittnen här att göra eftersom karlen är död och vår herre har tagit bort honom ”. Karl fortsatte och berättade att Jöns efter att ha gått igenom Mikkels byxfickor lyft upp liket och börjat att bära honom till ackjan som var alldeles bredvid. Detta samtidigt som han skulle ha sagt att ”varför kommer du inte och hjälper mig?”. Då ska Karl ha tagit tag i fötterna och tillsammans lyfte de Mikkel till ackjan. Där liket låg ska inget blod ha synts utan ha varit täckt av den snö som började falla strax föra middagen på lördagen innan Karl och Mikkel ska ha skiljts åt. Det hade sedan fortsatt att snöa hela natten och resten av helgen.

Inför tinget senare berättar Jöns Mikkelsson Uhlat samma historia som Karl undantaget att han inte skulle ha velat resa till lägerplatsen på tisdagen vilket han nekade till. Jöns sa också att Karl verkligen hade pratat om främmande män men menade att det inte var nödvändigt då liket inte borde exponeras allt för länge för vilda djur och väder. Han sade sig inte heller ha tagit något som helst ur Mikkels byxor.

Karl Henriksson berättar vidare inför tinget att när de nu hade funnit kroppen på torsdagen begav sig männen hem till Uhlats gård. När de kom dit hade den gamle Mikkel Grelsson Uhlat frågat pojkarna om dom hade funnit Mikkel ? Då hade Karl svarat ja och därpå hade gubben bett honom att göra upp eld i stugan som så också skedde. De hade därefter lyft in liket och lagt det på en bänk. När gubben blivit varse och sett dess skada ska han ha sagt till Jöns som stod vid spisen att ”så länge har ni hatat honom och nu har ni honom sluppit”. Gubben ska sen ha blivit så arg att om Jöns inte gått ut genom dörren hade gubben slagit honom. De båda bröderna ska under livstiden ha kastat hårda ord mot varandra enligt Karl Henriksson.

Karl fortsätte och berättade att på fredagsaftonen när Jöns hustru Elin Larsdotter Heiva hade kommit hem från kyrkan tillsammans med Henrik Mikkelssons hustru från Parakka hade gubben på nytt sagt till henne att ”nu har ni sluppit honom”. Henrik Mikkelsson hustru ska då ha frågat honom hur Mikkel hade dött? På det hade han svarat att ”det må gud bäst veta, men nu har de sluppit honom för så länge har de huggit på honom”.

Jöns svarade direkt efter Karls vittnesmål och nekade till att han och hans bror bråkat eller varit oeniga under sin livstid. Den gamle Mikkel Uhlat menade samtidigt att han aldrig har sagt så till sin son som Karl Henriksson nu påstod och nekade till oenighet mellan hans söner.

Pigan Margrete Josefsdotter ifrån Tärendö by i Övertorneå socken vittnade sedan efter avlagd ed. Efter att Karl och Jöns kom hem med den döda kroppen på torsdagen hade hon med Henrik Mikkelssons hustru från Tärendö som är frånvarande, tvättat den döde. De hade funnit att huvudet var trasigt, men själva huvudsvålen hel förutom på den högra sidan vid örat där det fanns ett hål så stort att hon kunde stoppa in två av sina fingrar och en del av de tredje. Detta hade hon också gjort och detta utan att känna något motstånd. Mikkels kinder hade varit oskadda, förutom på den sida som hade legat mot elden och blivit svart. Munnen var sluten så där hade de inte kunnat se något.

Den döda kroppen som ännu inte blivit begraven blev nu besiktigad av domhavanden, befallningsman Pipping och nämnden med närvarande allmoge. Man kunde finna ett stort hål bredvid högra örat och att skallbenet högst upp fram till pannan var krossat. Vänstra delen av kinden var röd såsom efter hårt våld.

Efter att besiktningen av liket var färdigt frågades nämnden ut vad de trodde om det hela. Hade Mikkel tagit sitt eget liv med ett gevärsskott, eller hade han mött sin död genom andras hand ?

På frågan svarade nämnden enhälligt att om Mikkel hade satt bösspipan i sin mun och tryckt av hade eldsprutan av krutet fördärvat tunga, tänder och kinderna. Men eftersom inget av detta synes vara skadat så är det andra som burit sin hand på honom. Nämnden menade att skadorna troligen var orsakade av björnspjutet. Rätten kom nu in på tankarna om att Mikkel hade blivit dräpt på ett annat ställe. Detta eftersom ett så stort hål i skallen knappast inte skulle lämna några blodspår efter sig och att kroppen efter mordet flyttats till eldstaden.

Björnspjut

Fadern Henrik Eriksson, så väl som sonen Karl Henriksson, förhördes sedan  var för sig och föremanades att noga säga sanningen till nämnden. Men då de inte kunde få ut något mera än det som redan sagts överlämnades dessa till prästerskapet. Prosten Henrik Forbus, kyrkoherden Elingius och kapellan Olof Sirma försökte därefter under några dagar att genom guds ord få någon att erkänna dådet och rädda sin själ undan den eviga skärselden, men trots ihärdigt arbete kunde inget mera fås ut av varken far eller son.

Nämndemannen Olof Klemmetsson och brukssmeden Johan Jonsson Spett angav för rätten att sedan Henrik Eriksson hade fått handklovarna påsatta och i samband med detta råkade på sin son Karl hade han fällt orden; ”För din skuld lider jag detta!”

Henrik förhördes och frågades ut med vad han menade med de orden ? Han svarade att såsom de bägge varit tillsammans i skogen och Mikkel där dog, kom han i iver att säga dessa ord och menade inget mer med det.

Skogssamen Nils Jonsson Keisare gjorde sin ed och berättade följande för rätten. Den 29 januari, när Karl med några fler var i Keisarens kåta hade det mellan samerna kommit på tal om hur Lars Mikkelsson Uhlat hade blivit frikänd ifrån ryktet om att han hade dräpt  Knut Nilsson i Moskojärvi. Karl Henriksson hade då sagt att ”man kan då dräpa folk hur som helst nu för tiden när Lars Mikkelsson Uhlat slapp undan.”

Bonden Johan Henriksson vittnade edligen, att förra året vid midsommar eller några dagar därefter, var han med några flera befallda att resa hit upp till lappmarken för att ta fast Lars Mickelsson Uhlat som skulle föras ner till Torneå för rättegång. När männen var stadda vid Vettasjärvi hade man börjat att prata om Uhlats-folket som fällt en björn, men Karl hade då menat att den björnen spårats och ringats av hans familj. Den ska sedan olovligen ha skjutits av Uhlats-folket och han skulle då ha uttalat orden ”Jag ska en gång till fullo betala Uhlats-folket.”

Karl erkände först att han hade sagt så, och förklarade dess mening, men när han skulle ställas inför rätten ville han neka att han skulle ha sagt något sådant. Men lappfogden Pipping, smeden Johan Jonsson Spett och tolvmännen som förstår det finska språket betygade alla att han så sagt och omsider kunde han därtill inte neka.

Brukskarlen vid Svappavaara, Per Larsson gjorde sin ed och berättade att på bönesöndagen den 15 januari 1714 blev han, gamle Uhlat och hans son Jöns anmodade att lyfta liket ur uppbördsstugans förstuga där det legat en tid sedan det kom hit till marknadsstället i Jukkasjärvi. Liket låg i en ackja inne i förstugan och Per samt Karl Henriksson hade dragit ackjan därifrån till Uhlats kyrkstuga. Väl där hade de börjat upplösa surrningen, och Karl hade på dåligt humör slitit och rivit i densamma medan han sa ”fan ta dig, för allt det omak jag haft för dig. Om de vill begrava honom i kyrkogården, kärr eller moss, så har jag inga bekymmer därom”.

Ackja liknande den som Mikkel Mikkelsson Uhlat fraktades i till Jukkasjärvi.

Gamle Mikkel Grelsson Uhlat och hans son Jöns visste sig intet mera att berätta än vad rätten redan visste. Det förekom dock för rätten misstänkt att fadern med sin son Jöns höll ett tal där de menade att ingen annan än Karl kunde misstänkas för dråpet. Vidare ska det aldrig emellan den döde och Jöns ha varit något bråk eller oenighet som skulle göra honom misstänkt.

Karl förehöll sig vara allvarligen misstänkt för dråpet på sin svåger Mikkel Mikkelsson Uhlat. Han menades av rätten att åtminstone försöka leda bort misstanken på någon annan, men Karl nekade att han själv visste något mera om saken än den han inför rätten hade lämnat, ”fastän han så skulle dö på platsen”.

Framför rätten ställdes nu brukskarlen Petter Larsson som av Karl Henriksson angavs känna till någon kunskap i dråpmålssaken. Efter avlagd ed berättade han inför rätten att han förra hösten lite före Allhelgona ska ha varit hos Mikkel Grelsson Uhlat. Den gamle Uhlat ska då ha sagt till sin son Jöns under ett samtal att ”jag satte dig i skogen för att hugga ved, men inte för att dräpa din bror”. Den andra brodern, Lars Mikkelsson Uhlat ska också ha berättat att Mikkel haft 2 riksdaler hos sig i fodralet han förvarade eldstålet i vilket nu inför rätten Lars Mikkelsson inte kunde påminna sig ha sagt. Karl och Jöns sade sig heller inget vet om den saken. Dock så tillade Karl att om någon vet något, så är det Jöns, som vet eftersom det var han som direkt gick igenom byxfickorna på liket.

Nästa man inför rätten blev samen Jöns Paulsson som avlade sin ed och berättade vad han visste i frågan. När han åtta dagar efter allhelgona hade besökt gamle Uhlat ska gubben ha sagt åt Jöns att ”vad skulle två karlar göra i skogen samt du den tredje” och att det blivit någon slags ordkastning på det sättet och att gamle Uhlat sagt till Jöns att ”förra året vid tinget blev Karl beskylld, men i år är det nog du som lär bli det”.

Gamle Uhlat tillfrågades av rätten varför han hade fällt såna ord till sin son Jöns. Han ville först alldeles neka vad dessa vittnen hade intygat, att han till sin son Jöns skulle ha sagt något sådant. Men rätten höll sig till vad de två vittnena intygade och lät sig inte i saken rubbas och lät honom veta att det lät som att han gör sig delaktig i denna missgärning på sin sons dråp eftersom han verkar veta något som han inte ville uppenbara inför rätten.

Gamle Mikkel Uhlat anklagar därefter sin sonhustru, skogssameflickan Elin Larsdotter Heiva, för stöld av Mikkels tillhörigheter. Inför rätten och med ett spädbarn på armen torkar hon gråtandes sina tårar och lovar att säga sanningen och sanningen endast. Sedan följer en lång ordkastning om vem som stulit vad och ett antal människor pekas ut som tjuvar, bland annat Jöns Mikkelsson och den döde Mikkels fästmö Ingri Paulsdotter.

När tjuvnadsfrågan slutligen var avslutad och då inga vidare vittnen eller sakfrågor var att tillgå i denna sak befalldes nämnden att yttra sina tankar om saken. Dessa gav till svar att de inte kunna finna något annat än att unge Mikkel Uhlat är bragd om livet genom någon annans hand. För dråpet misstänks skäligen hans svåger Karl Henriksson eftersom det inte kommit fram att någon annan skulle ha varit med honom i skogen. Likväl menade nämndemännen att det skulle vara bäst att vänta med ett utslag i saken till nästkommande år eftersom det dessförinnan borde inkomma bättre upplysningar i saken och att gud på något sätt låter sanningen uppenbaras. Avgörandet blev således uppskjutet till nästa ting och nämndemännen blev befallda att bruka alla tjänliga utvägar för att göra sig bättre införstådda i målet så tingsrätten sedan kan göra ett riktigt beslut.

Det slutgiltiga utslaget

När tinget  i Jukkasjärvi år 1716 kom och utslag i domen skulle fås så friades slutligen Henrik Eriksson Lådwijk och hans son Karl Henriksson sig själva genom ed. Likaså gjorde Mikkels bror Jöns Mikkelsson Uhlat och hela historien förblev ouppklarad. Som det verkar så fanns det tre misstänkta i denna dom och det var Henrik Eriksson Lådwijk, hans son Karl Henriksson samt den dödes broder Jöns Mikkelsson Uhlat. Vem av dom var det som tog Mikkels liv ? Eller var det ändå så att han tog sitt eget liv där ute i skogarna? Det är ganska säkert att vi aldrig får något svar på.

Vidare finns en sak som rör detta mål och som jag aldrig sett förut. Det finns att läsa om i domboken för Jukkasjärvi år 1714;

Inför tinget ställdes därefter gamle Mikkel Grelsson Uhlats tjänstepiga Ingrid Paulsdotter. Hon berättade att hon åtta dagar innan Allhelgona 1714 hade fött en liten dotter som fått namnet Karin. Hon frågades vem som var barnets far och hon svarade då att det var hennes husbondes son, unge Mikkel Mikkelsson Uhlat. Under hennes tjänst hos gamle Uhlat har Mikkel och hon gått till sängs  under ett och ett halvt års tid. Han skall ha lovat att äkta henne och som fästningsgåva har han gett henne en och en halv Karolin. Han skall också sagt att han viger sig med henne så snart hon föder ett barn. Men då som han allhelgonatid blev hittad ihjälslagen i skogen så blir det av detta inget av. Gamle Mikkel Grelsson Uhlat gjorde i detta mål följande ed;

”Jag Mikkel Grelsson Uhlat svär vid gud och hans saliga evangelium, att min son Mikkel Mikkelsson, har för mig sagt att han gjort min tjänstepiga Ingrid Paulsdotter med barn och att han ämnade ta henne till sin hustru. Det så sant mig gud hjälpa till liv och själ.”

Mikkels broder Jöns menade också att det var sant, och fördenskull blev sameflickan Ingrid Paulsdotter i anledning av kyrkolagens 15 kapitel 14:de paragrafen, förklarad till Mikkel Mikkelssons hustru utan vidare straff. De vigdes helt enkelt till man och hustru efter Mikkels död. Om någon vet hur det gick för lilla Karin så får ni gärna skriva det i en kommentar eller liknande då jag är lite nyfiken men inte har tid att gå in på det spåret nu.

Hoppas du orkade läsa dig igenom allting och ända hit. Har du det så har du just läst ett stycke lappmarkshistoria. 🙂 Till Uhalts-släkten går ett femtontal av mina släktgrenar och det är jag knappast ensam om i Gällivare, och just därför tycker jag det är roligt att få dela med mig av den här historien.

Tills nästa gång,
Tommy Rapp